Kathmandu, 040524 (IPS) – Under många år har befolkningen i Nepal tvingats till sysslolöshet så fort en generalstrejk utlysts av något av de ledande partierna eller av den maoistiska gerillan. Men motståndet mot de återkommande strejkerna har hårdnat bland såväl arbetare som företagsledare.
Under de senaste 14 åren har hundratals strejker utlysts i landet.
– Hur länge kan jag stanna inomhus?, säger Bhairab Giri, som är beroende av sin dagslön.
Han arbetade i torsdags – vilket den sista dagen av den tre dagar långa strejk som utlystes av maoisterna i förra veckan.
– Om jag inte gjort den hade det betytt ytterligare en dag utan inkomster, säger han.
För människor som Giri – som är beroende av sina dagslöner – är strejkerna en förbannelse. Oavsett vem som utlyser dem och oavsett orsak. – Jag vet inte vad dessa strejker handlar om. För mig innebär en dags strejkande att jag förlorar mellan 300 och 400 rupees (motsvarande cirka 30 till 40 kronor) . Och jag har en fråga till alla dom som säger sig kämpa för vår sak: vilka är det som drabbas värst av de återkommande strejkerna? Många nepaleser trotsade den senaste generalstrejken. Detta trots att maoisterna detonerade bomber under strejkens andra dag. En parkerad buss sprängdes av rebellerna vid Kathmandus största busstation, och även en taxi sprängdes.
Men effekten uteblev. Kollektivtrafiken fortsatte på stadens gator, och även om antalet fordon var betydligt färre än normalt så var trotset mot generalstrejken uppenbar.
Alla långdistansresor drogs dock in under strejken, av rädsla för att maoisterna skulle ha minerat vägarna i landet. Maoisternas tredagarsstrejk föregicks av en två dagar lång strejk utlyst av de fem politiska partier som kämpar för ett återupprättande av demokratin i landet. Samma sak skedde i april – en två dagar lång strejk från de politiska partierna följdes upp av en tre dagar lång strejk av maoisterna. Men många människor i huvudstaden har vägrat delta i de senaste strejkerna. Även om gatulivet inte har varit lika jäktigt som vanliga dagar, har det heller inte avtagit helt. – Vi är utleda på dessa strejker. Det är hög tid för de som utlyser strejkerna att fundera över om de använder sig av rätt metoder, säger Hari Pandey, chef för en resebyrå.
– Jag är inte det minsta förvånad över att så många rört sig på gatorna trots hoten.
Det stora antalet strejker har fått landets näringsliv, i synnerhet turismsektorn, att ställa krav på att högsta domstolen begränsar strejkrätten. Frågan är dock hur effektivt det skulle vara gentemot den redan förbjudna maoistiska gerillan.
Strejkerna har även medfört enorma kostnader för detta redan så fattiga land. Enligt Kathmandu Research Centre kostar varje dag av generalstrejk samhället motsvarande 16 miljoner dollar.
Sedan 1990 har inte mindre än 85 generalstrejker utlysts i landet, enligt myndigheterna. Och förutom detta har hundratals regionala strejker genomförts, samt många blockader som satt stopp för såväl transporter som resor. Även landets skolor har drabbats av alla strejker. Studenten Agya Poudyal berättar att hon tvingas gå i skolan även på helgerna för att kompensera för alla förlorade skoldagar som strejkerna förorsakar.
