Bulawayo, 040216 (IPS) – Utbildningspolitiken i Zimbabwe beskrevs en gång i tiden som en afrikansk framgångssaga och sågs som ett exempel på vad en medveten politisk satsning kan leda till. Men den tresiffriga inflationen och politiska krisen i landet har på senare år slagit hårt mot landets skolsystem.
Under det första decenniet efter frigörelsen från Storbritannien 1980 var ”utbildning för alla” en ledstjärna för landets myndigheter. Målet var att den eftersatta svarta majoriteten av befolkningen skulle ges chansen till utbildning.
Mängder av skolor byggdes och lärarutbildningen gick på högvarv.
Och satsningarna gav snabbt resultat. År 2000 var 93 procent av landets vuxna befolkning läs- och skrivkunnig, enligt FN:s barnfond Unicef. Det var den högsta siffran i Afrika söder om Sahara. Men nu har den ekonomiska krisen i landet slagit hårt även mot utbildningen. Vid en grundskola berättas att minst hälften av de fler än tusen eleverna inte har råd med sin skolavgift, samtidigt som ett direktiv från regeringen förbjuder skolan att skicka hem eleverna.
Resultatet har blivit att skolan lider av en konstant brist på resurser. Fyra klasser tvingas dela på ett 20-tal skolböcker. Det finns heller inga pengar att ersätta de övningsböcker som försvann vid ett inbrott nyligen.
Och de flesta föräldrar har ingen möjlighet att påverka skolans dåliga ekonomi. De senaste årens ekonomiska bakslag och den galopperande inflationen i landet har lett till att många förlorat sina arbeten och blivit fattiga. Kampen för dem handlar främst om att kunna köpa basmat. Den kvinnliga skolchefen har beslutat sig för att säga upp sig. Hon säger sig inte klara pressen att driva en skola som inte ens har pengar att betala vattenräkningarna längre.
– Man blir bara gråhårig av det här, säger hon och suckar.
Situationen är lika dålig i de flesta skolor i städerna. Och på landsbygden kan det till och med vara ännu värre. Även där är elevernas föräldrar för fattiga för att kunna bidra till skolorna och lärarna riskerar dessutom att råka ut för president Robert Mugabes ungdomsmilis och landets krigsveteraner. Läraren Witness Ncube, som arbetade i en av landets nordliga provinser, berättar att han tvingades fly efter att han vid tre tillfällen blivit anklagad av krigsveteraner för att ha propagerat för oppositionen i sin undervisning. Det är en anklagelse som ofta riktas mot lärare på landsbygden.
Precis som många kollegor som valt att hoppa av sina dåligt betalda arbeten i pressande miljöer, planerar Ncube nu att resa till Storbritannien för att söka arbete.
I ett försök att blidka befolkningen har regeringen frusit alla höjningar av skolavgifterna. Detta trots att inflationen i landet ligger på 600 procent. De senaste två veckorna har utbildningsdepartementet avskedat 50 skolchefer för att ha brutit mot förbudet att höja avgifterna. Skolorna förväntas fungera trots att det är omöjligt för dem att få siffrorna att gå ihop.
Mugabes satsningar på utbildning ledde även till att tiotusentals unga kunde lämna landets universitet med en examen. Tanken var att de skulle gå ut för att styra en av Afrikas mest blomstrande ekonomier. Ironiskt nog är många av dessa studenter numera rustade för en arbetsmarknad som ligger utanför hemlandet.
Det finns sex statliga universitet i Zimbabwe, vilket kan jämföras med ett enda innan självständigheten. Men även om kvantiteten ökat drastiskt, kan det knappast sägas om kvaliteten. Nationella universitetet för forskning och teknik, Nust, hade trots att det bara funnits i tolv år blivit känt för att leverera mycket duktiga och eftersökta studenter. Men även där har man numera svårt att motverka att lärarna istället väljer att flytta till universitet i utlandet.
