Bagdad, 031216 (IPS) – För många av invånarna i det fattiga sunni-området Adamiyeh tycks gripandet av Saddam Hussein vara omöjligt att uthärda. En dag efter nyheten om att den förre diktatorn tillfångatagits samlades minst tusen demonstranter för att skrika ut sin vrede.
Många av dem vägrade tro på att han hade gripits.
– Saddam Hussein hade aldrig gett upp utan strid. Amerikanerna hittar på, säger en arg ung man.
Många runt omkring honom nickar medhållande.
– Han är fortfarande vår president, säger en annan man som inte vill uppge sitt namn.
Många irakier firade nyheten om att ex-diktatorn gripits genom att skjuta med sina vapen i luften. En dag senare i Adamiyeh försöker demonstranterna överrösta dem med sina egna vapen.
Och om det är något det inte råder brist på i det här fattiga området så är det vapen. Kalashnikov-gevär, granater och knivar syns i folksamlingen. De mest högljudda demonstranterna har maskerat sig på samma sätt som Saddam Husseins fruktade paramilitära soldater, fedayeen, som sägs ligga bakom många attacker mot de amerikanska styrkorna i Irak.
– Nu tillhör hela Adamiyeh fedayeen Saddam!, ropar en av de maskerade männen.
Folk i Adamiyeh förklarar varför de är trogna den förra regimen i första hand i religiösa termer.
– Saddam Hussein var muslimernas försvarare, säger den 26-årige studenten Uday.
– Han var den ende som angrep Israel, säger en annan ung man.
En man som säger sig tillhöra en motståndsgrupp från staden Ramadi i västra Irak säger att “kampen kommer att fortsätta”, med eller utan Saddam Hussein.
Han säger att kampen inte förs till stöd för den störtade diktatorn, utan mot den amerikanska ockupationen.
På den tysta och fina shoppinggatan Arasat, några kilometer från demonstrationen, säger Saad Jawad, statsvetare vid Bagdads universitet, att han inte är förvånad över sådana uttalanden.
– När Uday och Qusay (Saddams söner) dödades, sa jag att motståndet bara skulle öka, och jag säger samma sak nu.
– Många respektabla människor är motståndare till ockupationen, men de vill inte bli identifierade med Saddam Hussein. Nu när han är gripen kan de gå med i motståndsrörelsen.
Jawad säger att det var fel av de amerikanska representanterna att visa glädje över att ha gripit Saddam.
– Många människor tycker helt enkelt inte om när amerikanerna är glada, efter allt vad de har gjort här. Det var samma sak när Uday och Qusay dödades.
Men Jawad tror inte att de sunnimuslimska demonstranterna i Adamiyeh drivs av nationalistiska motiv.
– De är framför allt upprörda över vad de ser – felaktigt – som att shiamuslimerna tar över makten i landet med hjälp av amerikanerna.
I det fattiga shiamuslimska Bagdad-område som bytte namn från Saddam-staden till Sadr-staden efter den förra regimens fall, är stämningen efter Saddams gripande desto högre.
– Alla här är mycket lyckliga. Vi börjar ett nytt liv, säger 24-årige Satar Razak, som har ett frukt- och grönsaksstånd på stadsdelens huvudgata.
– När folk fick höra nyheterna kom alla för att köpa frukt och godsaker att ge bort.
Shiamuslimerna var tillsammans med kurderna i den norra delen av Irak, de som led mest under Saddams regim.
Razak berättar att hans kusin greps av regimen 1991 efter det shia-uppror som bröt ut i slutet av det första gulfkriget. Upproret i Saddam-staden slogs ned brutalt.
– De tog honom och vi hörde aldrig av honom igen. Vi är säkra på att han är död. Avrättad.
De flesta på marknaden delar Razaks glädje över att Saddam Hussein nu är gripen. Några muttrar över situationen sedan USA:s invasion – över strömavbrott, bränslebrist och bristande säkerhet.
Men Shejk Ali Mahmoud i Abrar-moskén som ligger i närheten tonar ned kritiken mot USA.
– Här i Sadr-staden hade vi hela tiden strömavbrott även under Saddam, säger han.
Enligt Ali Mahmoud drog invånarna i Sadr-staden en suck av lättnad efter gripandet. Han är sunnimuslimsk kurd, och flydde från regimens förföljelser i norra delen av landet.
Ali Mahmoud säger att han inte kommer att prata om gripandet av Saddam Hussein vid nästa fredagsbön.
– Regeringen tvingade oss alltid att hylla Saddam i våra böner. Jag vill aldrig någonsin nämna honom igen i den här moskén.
