Washington, 030821 (IPS) – Med tanke på den uppmärksamhet som neokonservatismen fått i globala medier skulle man kunna tro att det finns en samlad definition av begreppet. Men trots att den så tydligt präglar George W. Bushs utrikespolitik, saknas en universell förståelse av vad neokonservatism betyder.
En beskrivning av de neokonservativas grundläggande inriktning och ursprung kan hjälpa oss att urskilja dem från andra i den ideologiska koalition som står bakom Bushadministrationens ny-imperialistiska politik. I den koalitionen ingår också de traditionella republikanska maktpolitikerna. Dit hör vicepresidenten Dick Cheney, försvarsministern Donald Rumsfeld och den kristna högern med sådana som justitieminister John Ashcroft och Pat Robertson.
De neokonservativas gudfader Irving Kristol sa en gång att en neokonservativ är en “liberal som rånats av verkligheten”. Och de neo-konservativa kommer faktiskt ofta från vänster i det politiska spektrat, och ibland från den yttersta vänsterkanten. Många, likt Kristol, har sina rötter i trotskismen, vilket fortfarande märks i deras polemiska och organisatoriska skicklighet, och i deras ideologiska hängivenhet.
Trots att en mängd prominenta katoliker är neokonservativa är rörelsen huvudsakligen judisk. Den månadstidning som definierat neokonservatismen de senaste 35 åren, Commentary, utges av the American Jewish Committee. Men samtidigt har de neokonservativas åsikter speglat en minoritetsposition bland judar i USA. De flesta judar är fortfarande utpräglat liberala i sina politiska och utrikespolitiska åsikter.
Den neokonservativa utrikespolitiken bygger på en pessimistisk syn på människans natur. De flesta neokonservativa i USA delar den engelske politiske filosofen Thomas Hobbes tanke att “människans belägenhet (i naturtillståndet) är ett tillstånd av krig, ett krig mot alla och envar”. Eller som Machiavelli, en annan favorittänkare bland de neokonservativa, skrev: “Människan är mer benägen att göra det onda än det goda”.
De neokonservativa tar människans kapacitet att göra det onda på större allvar än många andra, och det av förståeliga skäl. För dem är Förintelsen, när sex miljoner judar dödades, den avgörande händelsen under 90-talet. Förintelsen utplånade familjemedlemmar till hundratusentals judar som nu är medborgare i USA, bland annat anhöriga till försvarsministern Paul Wolfowitzs föräldrar.
För de neokonservativa, liksom för de flesta judar, representerar Förintelsen det absolut onda. De faktorer som bidrog till Adolf Hitlers uppkomst och den följande utrotningen av Europas judar måste bekämpas med alla medel. – Det viktigaste som hänt i vår historia var Förintelsen, sa Richard Perle, en viktig neokonservativ ledare och försvarare av Irakkriget, nyligen i BBC:s program Panorama.
– Ett helt folk mördades och man reagerade inte i tid mot det hot som så tydligt byggdes upp. Jag vill inte att det ska hända igen. När vi nu har möjligheten att stoppa totalitära regimer, då ska vi göra det. För om vi inte gör det blir resultatet katastrofalt.
För de neokonservativa är Münchenöverenskommelsen, när Hitler av Storbritannien och Frankrike tilläts ta Tjeckoslovakien, symbolen för undfallenhetens katastrofala konsekvenser. Den undfallenheten banade vägen för Förintelsen, menar man.
München tas ständigt upp i de neokonservativas retorik för att samla stöd för att stå emot och nedkämpa dagens fiender.
Nästan varenda konflikt som USA varit indraget i sedan slutet på 1960-talet ¡ från Vietnam via Centralamerika till Jugoslavien och “kriget mot terrorismen” i Afghanistan och Irak ¡ har beskrivits som ett nytt München, där fienden representerar ett hot nästan på Hitlers nivå.
Resultatet blir en världssyn som påminner om manikeism ¡ uppfattningen att världen består av en permanent kamp mellan det godas och det ondas krafter, mellan ljuset och mörkret. Det är en idé som ger genklang hos den kristna högern, och även hos president Bush själv.
Michael Ledeen, som samarbetat nära med ovan nämnde Perle vid tankesmedjan American Enterprise Institute, sa i BBC: “Jag vet att kampen mot det onda kommer att fortsätta i evighet.” De neokonservativa anser att tre faktorer bidrog till Förintelsen: den liberala Weimarrepublikens misslyckande att hindra nazisterna, omvärldens undfallenhet och USA:s isolationism, som förhindrade Washington att ingripa tidigare i andra världskriget.
Även om de neo-konservativa är övertygade liberala demokrater, tvekar de aldrig att angripa liberalismen, eller den “sekulära humanismen” som de och den kristna högern ibland kallar den. Sekulär humanism innebär enligt de kristna en relativism som kan leda till “en kultur av undfallenhet”, nihilism eller något ännu värre. Så även om de neokonservativa säger sig försvara liberala och demokratiska värden, är deras syn i bästa fall ambivalent.
Mjukhet och fredsöverenskommelser kan förhindras genom en mäktig militär som kan besegra vilken fiende som helst och som konstant håller ögonen på nya hot och har en vilja att slå till först för att avlägsna dem. Med denna grundsyn har neokonservativa alltid stött stora anslag till försvarsbudgeten, en inställning som förenar dem med de maktpolitiker på högerflygeln som de slog sig samman med på 1970-talet för att försöka bryta upp fredsöverenskommelsen med Sovjetunionen.
Enligt de neokonservativa ska fred misstros och fredsprocesser är någonting suspekt. “Fred uppstår inte ur någon process”, skrev Robert Pollock, ledarskribent i Wall Street Journal när han år 2000 tog avstånd från 1990-talet som han kallade “det ryggradslösa årtiondet”.
Enligt de neokonservativas syn är krig det naturliga tillståndet och fred en utopisk dröm som innebär eftergivenhet, dekadens och pacifism. Detta förkroppsligas av Bill Clinton som ansågs göra myten om fred till det normala och därmed försvagade den amerikanska militärens styrka.
Fiender kan man inte förhandla med, enligt denna syn. “Innan USA kan börja tänka på att återuppbygga Irak måste man vinna militärt på ett övertygande sätt”, skrev Wall Street Journal precis innan kriget inleddes. “Arabiska kulturer föraktar svaghet mer än något annat”, skrev tidningen och det är en refräng som låter som ett eko av hur de neokonservativa har beskrivit Sovjetunionen, Kina och andra geopolitiska fiender.
USA:s engagemang i globala angelägenheter är absolut oundvikligt om en katastrof ska undvikas, enligt de neokonservativas ideologi. Många neokonservativa fruktade vid kalla krigets slut att USA:s isolationism skulle återuppstå. De ägnade större delen av 1990-talet till att utforma en hökaktig politik som skulle bibehålla Washingtons internationella engagemang. De gjorde det även när det betydde att de gav sitt stöd åt den annars så förhatliga Bill Clinton, när han skickade amerikanska styrkor till andra länder. Hur tänker de? Jo, om ondskan förkroppsligas av Hitler och liknande hot, är USA så nära det moraliskt goda som vi tydligt kan se idag, menar de neokonservativa.
Elliott Abrams, en prominent neokonservativ, som till helt nyligen tjänade som beslutsfattare för Mellanösternfrågor i Bushs Nationella säkerhetsråd, skrev: “Vi har gjort många misstag, men vi har varit den starkaste kraften för det goda bland jordens alla nationer. En försvagning av Amerikas makt skulle vara mycket illa för vårt land, för våra vänner och för våra principer.” Amerikanska interventioner utomlands, så som den i Irak, ses i bästa möjliga ljus. Michael Kelly, kolumnist i Washington Post, som dog i en olycka under Irakinvasionen, försäkrade sina läsare i oktober förra året: “Det som president Bush är ute efter nu är inte precis imperialism, utan någonting som mer liknar beväpnad evangelisation”.
Amerikas moraliska godhet kan inte ifrågasättas och behöver inte argumenteras för. Och den godheten kräver en unilateralistisk politik. Om USA underkastar sig andra länder eller globala institutioners skulle USA bakbinda sina händer och inte kunna utföra sitt uppdrag i världen. Känslan av USA:s moraliska överlägsenhet appliceras särskilt på det som nu kallas “det gamla Europa”. Kelly skrev så här om USA:s imperialistiska altruism: “Till skillnad från de europeiska makterna, har USA aldrig försökt ta världen i besittning. På sitt speciella amerikanska sätt har man istället försökt få världen att bete sig bättre, ja att verkligen bli bättre.” Washingtons moraliska överlägsenhet tillsammans med risken för katastrof om man inte konfronterar München-liknande hot rättfärdigar en rad extraordinära åtgärder, som under andra omständigheter skulle ifrågasättas moraliskt också enligt de neo-konservativa. De kan försvara tillfälliga allianser med länder och rörelser vars ideologier och praktik är klart moraliskt förkastliga. Men allianserna försvaras med att man kämpar mot en än större ondska. “Under andra världskriget var vi allierade i tre år och åtta månader med historiens störste mördare, Josef Stalin, eftersom vi hade större problem med Adolf Hitler” sa förre CIA-direktorn James Woolsey i en briefing där han försvarade en taktisk flexibilitet.
Beredskapen att ingå taktiska allianser har även utsträckts sig till antisemitiska regimer, som den nynazistiska militärjuntan i Argentina. En del i Washington försvarade Argentinas militärregim med patos, medan andra, till exempel den dåvarande FN-ambassadören Jeanne Kirkpatrick, arbetade för att få slut på militärregimens diplomatiska isolering och för att återuppta USA:s militära bistånd, vilket hade stoppats av president Jimmy Carter.
Men även om antisemitism kan tolereras under vissa taktiska omständigheter, förblir Israels säkerhet en hjärtefråga för de neokonservativa, som traditionellt stött de israeliska regeringarna, vilka de än varit, sedan Oslouppgörelsen 1993. Den katolske neokonservative författaren William Bennet skrev i en nyligen utgiven bok att “Amerikas öde och Israels öde är ett och detsamma”. Detta engagemang för Israel förklarar villigheten hos judiska neokonservativa att överse med den speciella antisemitismen hos den kristna högern som man är allierad med. Den kristna högerns identifikation med Israel grundas på en kristen sionistisk läsning av de bibliska skrifterna där man läser in en gudagiven rätt för judarna till det som båda religionerna kallar “Det Heliga Landet” ¡ men hos de kristna bara fram till Apokalypsen, eller Kristi andra tillkommelse.
De neokonservativa judarna menar att judarna inte behöver ta anstöt av den kristna högern: “Varför skulle de vara ett problem för oss?” skrev Kristol för ett par år sedan. “Det är deras teologi, men det är vårt Israel.”
