Bagdad, 030818 (IPS) – Den blyge unge mannen som sitter i en kafeteria i Bagdad verkar knappast vara någon som skulle kunna attackera amerikanska soldater. Men Walid berättar en detaljerad och övertygande historia om en attack som han deltagit i, och en vän bekräftar att han berättade samma sak för honom efter attacken.
Walid säger att han tillhör en “motståndsgrupp” i området omkring hans födelsestad Fallujah, där många av attackerna mot amerikanska soldater har ägt rum.
För ungefär två månader sedan gav sig han och fem andra män i väg ut på ett fält, mot en väg som de hade fått veta att en amerikansk armékonvoj skulle färdas på. Walid bar på ett pansarvärnsvapen och två granater. Han hade på sig ett blått träningsställ.
– Nej, det var inte för kamouflage. Det är min favoritfärg, berättar han.
När de kom fram till vägen, spred Walid och hans fem kamrater ut sig och väntade på konvojen.
– Vi måste göra motstånd mot alla som förolämpar våra arabiska traditioner, säger Walid när han ska rättfärdiga attacken.
Tidigare på dagen hade “en vän” kommit hem till honom och berättat om planerna. Walid kände bara två av de andra i gruppen. De hade med sig tre stycken rysktillverkade pansarvärnsvapen och två granatkastare.
– Jag var orolig och nervös över vad som skulle hända, säger Walid. Han minns att de låg och väntade i ungefär 90 minuter.
Men han var inte rädd för att dö, säger han. Hans största oro var att han skulle missa sitt mål – det sista fordonet i konvojen.
Och när konvojen till sist kom visade det sig att hans oro varit välgrundad.
– Jag missade och vi fick avbryta hela operationen, säger han.
Pansarskottet exploderade mot några klippor och de amerikanska styrkorna öppnade eld. Gruppen flydde och Walid såg att två kamrater träffades. Han tror att de blev skadade. Han har inte sett någon av dem sedan dess, men han säger att han är säker på att alla kom undan.
Efter den misslyckade attacken har Walid inte blivit kontaktad igen. Han säger att han tror att gruppen håller vapenvila.
– Många av operationerna misslyckades. De skapade problem för folk.
Walid hade kontaktats bara några dagar innan attacken för att få utbildning tillsammans med några andra “nybörjare”. Han hade aldrig hanterat ett pansarvärnsvapen tidigare.
Gruppen har gott om vapen och ammunition, säger Walid. Förutom pansarvärnsvapnen talar han om granatkastare och till och med luftvärnsmissiler. En del av dem har de köpt från före detta arméofficerer.
Walid stämmer inte in med bilden av en typisk irakisk gerillasoldat. Han tycker illa om den gamla regimen, han är inte fundamentalist och han är inte ens helhjärtat antiamerikansk. Han är en duktig handbollsspelare och har valkiga händer och en atletisk kroppsbyggnad.
När regimen föll fällde han inga tårar. Det var trots allt Saddam Husseins regim som hade krossat hans drömmar om att spela handboll på den högsta nivån när den krävde en muta på tre miljoner dinarer – vid den tiden 1500 dollar – för att provspela för landslaget.
– De flesta respekterade inte den gamla regimen, och de vill inte ha tillbaka den, säger Walid. Han tror inte att ledarna för motståndsgruppen är anhängare till Saddam. Men han är inte helt säker – han har aldrig träffat dem. Hans vänner inom motståndsrörelsen säger att de är “bra folk”.
När han ska berätta om varför han tycker illa om den amerikanska närvaron pratar han i allmänna ordalag.
– De kommer hela tiden förbi i sina uniformer och med sina vapen och de behandlar alla illa – både män och kvinnor, säger han.
Liksom många andra irakier är Walid särskilt upprörd över hur en del soldater behandlar kvinnor under razzior och genomsökningar.
– De tafsar på kvinnor och tar i dem, säger han.
Men det var under en period när han arbetade som översättare vid en amerikansk militärbas som Walid slutligen vände sig mot USA. Han har studerat engelsk litteratur och hans språkkunskaper borde vara bra men i själva verket är de ganska klena.
När han minns sin tid med de amerikanska soldaterna grimascherar han och talar med bitterhet i rösten.
– De sa att vi var icke-troende, vildar och att vi inte har rätt att leva.
Han minns en sergeant som sa att irakierna var “helt otroliga” och att de ” kan dra åt helvete”. Han räknar upp varje förolämpning.
Efter tre dagar slutade Walid att gå till lägret. Han säger att soldaterna ville att han skulle följa med dem när de patrullerade.
– Det skulle vara en farlig situation för mig, säger han.
Efter att han slutade på basen gav han information till motståndsgruppen om irakiska “förrädare” som han hade sett tala med de amerikanska soldaterna.
Walid säger att den politiska situationen har blivit bättre sedan man utsett det irakiska styrande rådet, ett första steg mot en verklig irakisk regering.
Under tiden ligger motståndsgruppen lågt, och bygger upp sin styrka.
