Banja Luka, 030630 (IPS) – Varje dag plockar Brane och Zora Jankovic färska tomater och tar upp potatis i köksträdgården i sitt “nya” hem.
– Det är precis som hemma. Men mitt hem ligger över 200 kilometer söder ut och jag har bara varit där en gång de senaste tio åren, säger Brane, som är bosnienserb.
Branes gamla hem låg i Konjic, som är ett område där kroater är i majoritet.
Brane bytte sitt hus med en kroat från det serbiskt dominerade Banja Luka där han nu bor.
– Jag och min fru har åtminstone ett anständigt hus att bo i, säger han.
Det var inte meningen att det skulle bli så här. Förhoppningen efter fredsavtalet 1995 var att de som tvingats lämna sina hem skulle återvända och inte bosätta sig med andra ur samma etniska grupp.
Men Brane och kroaten som bytte hus med varann är långt ifrån ensamma.
Nästan två miljoner människor lämnade sina hem i Bosnien under kriget 1992-95. Före kriget levde invånarna i Bosnien-Hercegovina tillsammans; kroater, serber och muslimer. Alla talade samma språk med samma dialekt.
1992 utropade sig Bosnien-Hercegovina som självständigt från republiken Jugoslavien. Provinsens etniska serber motsatte sig självständigheten och gjorde uppror. Bosnienserberna uppmuntrades av den jugoslaviska regimen som leddes av Slobodan Milosevic att skapa en egen republik i Bosnien, och driva bort alla som inte var serber från de områden de såg som sina egna.
Det ledde till att kroater och muslimer i sin tur tvingade bort serber från områden där de var i majoritet. Kroater och muslimer kämpade även mot varandra eftersom vissa kroater kämpade för att “deras” del av Bosnien skulle uppgå i Kroatien.
200 000 människor dog i kriget. Efter kriget består Bosnien-Hercegovina av Republika Srpska och den Muslim-kroatiska federationen. De två delarna styrs av ett gemensamt presidentämbete där företrädare för att tre etniska grupperna ingår och ett gemensamt parlament. Men ingen har lyckats återförena folken.
Före kriget bodde 195 000 personer i Banja Luka, 55 procent serber, 15 procent kroater och 15 procent muslimer. Resten kallades bara “jugoslaver” och var en blandning av de olika etniska grupperna eller tillhörde en minoritetsgrupp exempelvis romer.
Idag har Banja Luka växt till en stad med 300 000 invånare på grund av en omfattande invandring av serber som kommit från Sarajevo och andra platser i Bosnien där andra etniska grupper än serber dominerar.
Samtidigt lämnade minst 800 000 människor Republika Srpska under kriget. Av dem har bara 233 480 återvänt och enbart 120 000 av de som återvänt är icke-serber.
– För mycket blod spilldes och för mycket etniskt hat finns kvar. Man hör sällan folk tala om försoning. De flesta människor anser att de tre grupperna bör fortsätta att leva skilda åt, säger 25-årige Dejan Jovic som är engagerad i flera projekt för hemvändande flyktingar.
– En undersökning som nyligen gjordes bland bosnienkroater visar att 80 procent helst vill bo med sin egen etniska grupp, säger den kroatiske analytikern Drago Pilsel.
– Folk har bytt egendomar, hittat nya jobb, skicka sina barn till nya skolor och skapat nya rötter.
Det finns gott om fastighetsbyråer som specialiserar sig på husbyten i Banja Luka. Vissa gör även affärer över Internet. Många byten har skett genom dessa byråer.
– Det är svårt att tänka sig att återvända, säger den 29-årige bosnienkroaten Damir Radic. Han är född i Banja Luka men har levt i Kanada sedan 1992. Han återvände hem förra veckan på grund av påvens besök i staden.
– Det här är inte den plats jag lämnade, och det är inte det land jag skulle vilja bo i.
De som ändå återvänder kommer till ett land med 40 procents arbetslöshet och som 60 procent av de unga drömmer om att lämna.
