New York, 030616 (IPS) – Ickestatliga organisationer, NGO:s, har under de senaste åren allt mer blivit en etablerad kraft i det globala samhället. Men samtidigt ställer allt fler frågor om vilka de egentligen representerar.
– Det blir allt vanligare att man hör akademiker och journalister uttrycka samma kritik som regeringar – att NGO:erna brister i ansvar, säger Michael Edwards vid Ford-stiftelsen, som bland annat finansierar NGO-aktiviteter.
Edwards har skrivit boken “NGO Rights and Responsibilities” (NGO:ers rättigheter och ansvar), där han föreslår tre punkter i ett slags avtal mellan regeringar och organisationer.
För det första, menar han, borde NGO:ernas inflytande struktureras, och bygga på en stark lokal förankring. Edwards föreslår en överenskommelse mellan regeringar, näringsliv och NGO:er som slår fast vad varje grupp har för roll och ansvar.
Om NGO:ernas inflytande inte bygger på en stark lokal förankring kan de frestas att gå direkt till Washington och Bryssel, där det är lättare att få tillgång till viktiga beslutsfattare och få gehör, menar Edwards. En sådan utveckling skulle öka multilaterala institutioners inflytande på bekostnad av nationell utveckling, och det skulle också kunna undergräva koalitionsbyggandet inom länder.
Ett exempel på det kan hämtas från Nepal, där internationella nätverk i mitten av nittiotalet lyckades stoppa ett vattenkraftsprojekt som stöddes av Världsbanken. NGO-kritiker – bland dem många lokala nepalesiska ledare och experter i Kathmandu – menar att projektet skulle ha kunnat vara mycket betydelsefullt för ekonomin i landet.
Den långa debatten om fördelarna och nackdelarna med multimiljonprojektet visade hur krafter utanför landet kan ha inflytande på utvecklingspolitiken.
Under den kraftfulla kampanjen mot projektet var det få som lyssnade på de nepalesiska grupper som var för projektet.
Sådana erfarenheter stärker rädslan bland utvecklingsländernas regeringar över att internationella NGO-nätverk bara är ytterligare ett medel för rika länder att monopolisera den globala debatten.
Den andra punkten i Edwards plan är att NGO:er ska kunna delta i globala beslutsprocesser i utbyte mot att de går med på att leva upp till en rad normer när det gäller insyn, integritet och prestationer. De normerna skulle vara självreglerade, enligt Edwards.
För det tredje menar han att spelplanen borde vara jämn för alla NGO:er, vilket innebär större möjligheter för organisationer från utvecklingsländer att göra sig hörda på den internationella arenan, som hittills har dominerats av NGO:er från rika länder.
Men andra är kritiska till att formalisera de enskilda organisationernas verksamhet. De menar att själva syftet med NGO-verksamhet är att samla, och göra hörda, röster och resurser utanför de officiella delarna av samhället.
– Från ett rättighetsperspektiv representerar NGO:erna ett samhälles samvete, en legitim, alternativ kraft som ifrågasätter konsekvenserna av regeringarnas agerade – eller deras brist på handling, säger Melissa Upreti, vars New York-baserade organisation arbetar för mänskliga rättigheter i Afrika, Asien, Latinamerika och USA.
Upreti betonar att detta är hennes personliga åsikter. Hon säger att hon stödjer en självreglering från organisationernas sida men tillägger att de inte får bli så absorberade i det att de glömmer sin sanna uppgift.
FN har tillsatt en panel som utreder FN:s förhållande till, och samarbete med, ickestatliga organisationer. Om ett år ska panelen, som leds av den före detta brasilianske presidenten Henrique Cardoso, lämna över sina rekommendationer till FN:s generalsekretare Kofi Annan. Idag finns det omkring 37 000 NGO:er i världen, enligt FN.
