Pripjat, Tjernobyl, 110426 (IPS) – Alexey Breus var en av de sista att lämna arbetet vid reaktor 4 i samband med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Nu, 25 år efter katastrofen, är han tillbaka i sin hemstad Pripjat tillsammans med Alina Rudya, vars far arbetade som ingenjör vid kärnkraftverket.
Klockan var 6 på morgonen den 26 april 1986 när Alexey Breus lämnade hemmet i Pripjat för att bege sig till sitt arbete vid kärnreaktorn i Tjernobyl. Han visste inte då att världens hittills värsta kärnkraftsolycka inträffat på arbetsplatsen fem timmar tidigare.
-Först när jag klev av bussen såg jag förstörelsen, säger han till IPS.
Han förstod att något fruktansvärt hänt men insåg inte vad som kunde hänt honom – 15 operatörer och 6 brandmän på ett tidigare skift miste livet i olyckan.
-Jag tillbringade dagen med att springa runt i kontrollrummet och försöka slänga vatten på reaktorn. Jag kände mig illamående och andra kräktes runt omkring mig. Runt klockan 16 sa min chef att det var meningslöst att fortsätta och beordrade alla att lämna området. Jag var den sista personen på plats som försökte göra något åt situationen, säger han.
När han gick för att byta kläder märkte han att hans hud blivit brun men han hade fortfarande ingen aning om hur allvarlig situationen var.
Vid explosionen i reaktor 4 vid kärnkraftverket i Tjernobyl spreds radioaktiv strålning motsvarande 200 Hiroshimabomber. Minst 4000 människor miste livet i katastrofen medan 400 000 personer var tvungna att evakueras från området och 40 procent av Europa drabbades av radioaktivt nedfall.
De flesta som arbetade vid anläggningen bodde med sina familjer i Pripjat, en stad med 50 000 invånare, som ligger en kilometer från Tjernobyl. Vid katastrofen evakuerades alla i staden.
Nu, 25 år senare, är Alexey Breus tillbaka. Han går längs med gatorna i Pripjat tillsammans med Alina, dotter till Konstantin Rudya, som var hans vän och som arbetade som ingenjör vid kärnkraftverket i Tjernobyl.
Konstantin gick bort för fem år sedan när han var 47 år. Han fick en svår cancer i ryggraden som läkarna aldrig riktigt kunde förklara. Under en knapp månads tid gick han från att känna en smärta i ryggen till att inte kunna röra sin överkropp.
-Det var först då jag förstod vad Tjernobylkatastrofen verkligen innebär, säger dottern Alina.
I Pripjat har vegetationen tagit över och träden växer även på insidan av byggnader. Vad som en gång var en futuristisk stad fylld av många lovande unga människor står nu övergivet, som ett monument över en utdöd sovjetisk civilisation.
Alina letar efter sin fars lägenhet och passerar rostiga brevlådor och halvöppna dörrar. Hon går in i den ena lägenheten efter den andra och rör sig försiktigt för att inte trampa på det ruttna trägolvet som luckrats upp av vatten.
Det finns inte mycket kvar i lägenheterna, bostäderna har plundrats under många år. Men Alina hittar till slut lägenheten som de bodde i och finner ett gammalt porträtt av sig själv som liten.
Hennes mor, Marina Rudya, berättar om de surrealistiska dagarna efter olyckan. Konstantin kom hem från arbetet och stängde fönstren och gav jodtabletter till både henne och Alina. Fastän alla i Pripjat visst att något fruktansvärt hade hänt fanns det fortfarande människor som var ute och simmade i den närliggande floden.
De sovjetiska myndigheterna hade gjort all kommunikation omöjlig. Det gick inte att ringa några telefonsamtal eller att lämna Pripjat, inte förrän 36 timmar efter olyckan när högtalare i staden meddelade att evakuering skulle ske.
-Jag hade vänner som bara packade en liten resväska för helgen. Jag kunde aldrig tro att det innebar att vi aldrig skulle kunna återvända, säger Marina till IPS.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt den.
