Kairo, 110209 (IPS) – Tisdagens demonstrationer på Tahrirtorget i Kairo blev en av de största sedan protesterna i Egypten inleddes för två veckor sedan. Samtidigt står en sak klar – landets president Hosni Mubarak kommer bara att klara av att hänga sig kvar vid makten så länge som hans generaler anser att det bäst tjänar deras egna intressen.
-Det enda som fram till nu har garanterat Mubaraks fortsatta maktinnehav är stödet från militären. Men om militären drar tillbaka sitt stöd så kommer han snabbt att falla, säger Said Okasha, politisk analytiker vid Al-Ahrams center för politiska och strategiska studier.
Landets militär har utgjort statens grundpelare ända sedan monarkin störtades 1952. Alla fyra presidenter som haft makten sedan dess har haft militär bakgrund, och det gäller även många av landets guvernörer, lokala myndighetsföreträdare och ägare av statliga fabriker.
Militären är landets starkaste institution och nästan en halv miljon människor är militärer. Men armén kan inte bara betraktas som en enorm försvarsinstitution, utan är även djupt involverad i landets ekonomi och arbetsmarknad. Militären har intressen i många civila sektorer, driver företag och står bakom produktionen av allt från vapen till tekannor.
Många analytiker menar att armén står enad bakom Mubarak, samtidigt som man är ovilliga att slå ned proteströrelsen med våld eftersom det skulle befläcka militärens mycket omvårdade profil som folkets försvarare.
Det råder dock ingen tvekan om att generalerna just nu överväger vilken framtida utveckling i landet som bäst skulle tjäna arméns intressen.
-Mubarak har bevisat att militären står på hans sida, men på grund av det har armén förlorat en del av sitt anseende på gatorna. Och militären kan komma att byta sida om man kommer fram till att det bäst tjänar deras intressen, säger Okasha till IPS.
En sak som Mubarak kan luta sig tillbaka mot är hans egen militära bakgrund som före detta stridspilot under krigen mot Israel 1967 och 1973.
Mot honom står möjliga presidentkandidater som den förre IAEA-chefen Mohamed ElBaradei, Arabförbundets ledare Amr Moussa och den liberale politikern Ayman Nour – som alla har civil bakgrund. Muslimska brödraskapet, som är den största och mest organiserade oppositionsgruppen i landet, är generellt mycket illa sedda av högre uppsatta militärer.
-Egyptens militära institution är speciell eftersom den bara respekterar ledare som kommer från de egna leden. Presidenten är samtidigt arméns högste chef, så det skulle vara svårt för dem att acceptera en civil president, menar Okasha.
De regimkritiska demonstranterna har samtidigt försökt att vinna över armén på sin sida. Folket på Tahrirtorget har visat respekt för soldaterna och försett dem med vattenflaskor, mat och godis.
“Armén och folket står enade!”, ropade demonstranterna i samband med att försvarsminister Mohamed Hussein Tantawi kort besökte torget i förra veckan.
Regimkritikerna inser också att den mäktiga armén måste bestå även om Mubarak-regimen faller. ElBaradei har föreslagit att Mubarak avgår och ersätts av ett råd bestående av tre personer, varav en armérepresentant, som skulle få styra landet fram till att ett fritt och rättvis val har hållits.
En sak som kan tjäna regimkritikernas intressen är de motsättningar som uppkommit mellan delar av militärledningen och det styrande partiets nära förtrogna näringslivstoppar. När generaler går i pension så får de traditionellt stora markarealer av staten samt sätts att styra företag inom exempelvis bygg- eller turistsektorn. På senare tid har dock en ny klass av magnater som står Hosni Mubaraks son Gamal nära börjat konkurrera inom näringslivet – vilket har retat en del av arméns högsta ledare.
-Militären är avundsjuk eftersom de inte längre är ensamma om de höga chefspositionerna i landet, säger den pensionerade generalmajoren Mohamed Kadry Said.
Om Mubarakregimen störtas så skulle det även kunna innebära slutet på den ekonomiska liberaliseringspolitiken och de privatiseringar som utgör ett hot mot militärens finansiella intressen.
Militärledningen kan möjligen tänka sig att offra Mubarak till förmån för den något mindre populäre vicepresidenten Omar Suleiman, som tidigare var general i armén och chef för underrättelsetjänsten och som är en av Mubaraks närmaste män. Suleiman har allt mer antagit en presidentlik roll sedan han utsågs till vicepresident den 29 januari, samtidigt som Mubarak trätt allt mer i bakgrunden.
Amerikanska diplomater har beskrivit Suleiman som en “inflytelserik och visionär” pragmatiker. Men även hans mörka sidor är väl kända, däribland i hans roll som spionchef.
För den egyptiska armén skulle dock regimens fortsatta maktinnehav under Suleiman innebära att USA:s militära stöd till landet på motsvarande 1,3 miljarder dollar om året förblir intakt. Detta stöd är avhängigt att freden med Israel bibehålls, vilket tidigare har varit en av Suleimans främsta uppgifter.
Obamaadministrationen har godkänt tankarna på att låta Suleiman leda en övergångsregering, och egyptiska generaler är väl medvetna om att sådana processer kan bli långdragna, samt att “fria val” kan riggas. När Mubarak kom till makten 1981 så lovade han att bara sitta två ämbetsperioder vid makten. Men nu har han blivit kvar där i fem, och de “tillfälliga” undantagslagar som infördes, och som starkt inskränker befolkningens rättigheter, har blivit kvar i nästan 30 års tid.
