Kairo, 110119 (IPS) – “Krossa mitt hjärta, men kom inte i närheten av mitt bröd”, lyder ett gammalt arabiskt ordspråk. Att inte hörsamma uppmaningen kan få ett högt politiskt pris, vilket Tunisiens president Zine El-Abidine Ben Ali just fått erfara.
Tunisiens befolkning protesterade i flera veckors tid mot den höga arbetslösheten, den utbredda korruptionen och det politiska förtrycket. Men de gick också till storms mot de höga priserna på basvaror som vete, mjölk och socker – som steg med närmare 25 procent under årets första vecka.
“Vi vill ha bröd, vatten och att Ben Ali försvinner”, som en av de många demonstrerande grupperna skanderade.
Och i fredags beslutade sig så den hårt ansatte presidenten för att fly med sin familj till Saudiarabien. Detta efter att vare sig de brutala tillslagen mot demonstranterna eller presidentens försök att i sista stund bjuda på eftergifter gett några resultat.
Analytiker har pekat på att Ben Ali, som styrt Tunisien med järnhand i 23 års tid, gravt underskattat allmänhetens ilska över att de fått allt svårare att få mat på bordet. Det var ett generalfel av den åldrande diktatorn, som i amerikansk diplomatpost som publicerats av Wikileaks beskrivits som en person som förlorat kontakten med sitt folk.
Den nu vanärade despoten hade behövt bli påmind om de brödupplopp som bröt ut i landet 1984, och som kostade runt 80 människor livet och nästan tvingade bort hans föregångare, Habib Bourguiba, och dennes regering.
Liknande upplopp skakade även Egypten 1977, Marocko 1981 och Jordanien 1989. Och det var de brödupplopp som bröt ut i Algeriet 1988 som sedan var nära att resultera i att islamisterna fick makten i parlamentet – vilket i sin tur utlöste ett decennielångt inbördeskrig i landet.
Fördelningen av billig mat till massorna är en del av en oskriven pakt mellan arabvärldens diktatorer och deras undersåtar. Sedan 1950-talet har de auktoritära regimerna i regionen erbjudit befolkningarna subventionerad basmat som bröd, mjölk och ägg i utbyte mot politiskt lugn.
-Trots att subventionerna utgör en tung belastning för de nationella budgetarna så har politikerna tvekat inför att minska eller dra in dem. De oroar sig för att det skulle leda till inflation och sociala oroligheter, säger ekonomen Abdel Fatah El-Gebali vid Al-Ahram-centret för politiska och strategiska studier.
I Egypten går sju procent av landets BNP till bränsle- och matsubventioner. Inom parlamentet viskar politikerna om att detta system borde omformas. Regeringen vill att subventionerna byts ut mot ett bidragssystem som man menar skulle rikta sig till de delar av befolkningen som har störst behov. Men förslaget är kontroversiellt, och de nervösa politikerna ser hela tiden till att beslutet skjuts på framtiden.
De gamla och ineffektiva subventioner som förekommer i hela arabvärlden är dock satta under stor press just nu på grund av de rekordhöga bränsle- och livsmedelspriserna. Regimerna står inför ett dilemma – att antingen behålla subventionerna till en kostnad av förvärrade budgetunderskott, eller att låta matpriserna stiga och samtidigt riskera den sociala oro som kan bli följden.
Det framstår som att regimen i Tunisien gjorde ett felaktigt val.
Sen är det självfallet inte bara matpriserna i sig som är problemet. Att regionen är en krutdurk beror snarare på kombinationen av fattigdom, hög arbetslöshet, ekonomisk ojämlikhet, och stigande levnadsomkostnader.
Siffror från ALO, Arabiska arbetsorganisationen, visar att arbetslöshetssiffrorna i regionen är bland de högsta i världen. Den låg under 2007/2008 i genomsnitt på 14,5 procent, vilket kan jämföras med det internationella genomsnittet på knappa 6 procent. Och de verkliga siffrorna kan vara ännu högre.
Över 20 procent av den egyptiska befolkningen tvingas överleva på mindre än två dollar om dagen, vilket är FN:s officiella fattigdomsgräns. I Algeriet är siffran 23 procent, i Marocko dryga 14 procent, i Tunisien knappa 13 procent, medan siffran i Jemen är drygt 45 procent.
Det folkliga uppror som tvingade bort Tunisiens president utlöstes av en spontan revolt från ett folk som fått det allt svårare att få sin ekonomi att gå ihop. Revolten inleddes när den 26-årige universitetsutbildade Mohammad Bouazizi hällde fotogen över sig själv och tände eld i protest mot att den tunisiska polisen konfiskerat den kärra som han använde sig av för att förtjäna sin inkomst.
“Tunisier och algerier är hungriga. Egyptier och Jemeniter står bakom dem”, skriver skribenten Mishaal Al Gergawi i den Dubai-baserade tidningen Gulf News. “Mohammad Bouazizi tände inte eld på sig själv för att han inte hade möjlighet att blogga eller rösta. Människor tänder eld på sig själva eftersom de inte står ut med att se sina familjer vittra bort långsamt, inte av sorg, utan av kall och rå hunger”.
Bouazizis självmord den 17 december innebar gnistan för en storbrand som inte bara störtade regimen i Tunisien utan även kan komma att sprida sig en stor del av den övriga arabvärlden.
Frågan är hur oroliga regionens envåldshärskare bör vara. Fram till nu har de lyckats hålla sig kvar vid makten med hjälp av riggade val och genom att på andra sätt neutralisera den politiska oppositionen.
Men en bröd-intifada – där de rättslösa massorna ställer sig beredda att ta emot kulor för att skaffa mat åt sina familjer – kan visa sig utgöra en överväldigande armé.
