Buenos Aires/Bangkok, 101021 (IPS) – Kvinnor inom textilindustrin i Thailand och Argentina som länge arbetat under slavliknande förhållanden har nu startat en gemensam produktion som kännetecknas av värdiga arbetsvillkor.
Mundo Alameda-kooperativet i Argentina och Dignity Returns (Värdigheten åter) i Thailand lanserade i juni i år klädmärket “No Chains”. Dignity Returns grundades av kvinnliga textilarbetare i Thailand som förr arbetade under mycket svåra arbetsvillkor.
-I Thailand förekommer exploatering av arbetare överallt, säger Boosaba Meechai, från Dignity Returns, till IPS.
De två kooperativen tillverkar t-shirts, väskor och kepsar som säljs via internet, på mässor och marknader och i en del butiker. Kooperativen söker nu möjligheter att utöka sin produktion och bredda sin tillverkning.
Fyra månader efter lanseringen av det nya märket har försäljningen inte tagit fart så som kvinnorna hoppades, men enligt Boosaba Meechai har många människor fått upp ögonen för deras affärsidé.
-Dignity Returns är en fabrik för arbetare, av arbetare. Vi arbetar inte enbart med försäljning av varor utan även med att tillverka kläder för organisationer, huvudsakligen icke-statliga organisationer som bedriver kampanjer mot slavliknande arbete, mot genmodifierade grödor, för hiv-bekämpning och som är engagerade i olika miljökampanjer.
Dignity Returns medlemmar arbetade tidigare på en fabrik för butikskedjan Bed Bath & Beyond i Bangkok där de ofta tvingades arbeta upp till 60 timmar i sträck. De tillverkade kläder för internationella företag som Nike, Gap eller Reebok och fick amfetamin för att kunna arbeta flera skift i sträck. Det förekom också att de fick avdrag på lönen om de klagade över att de var utmattade. Till sist sades de upp utan lön när den amerikanska detaljhandelskedjan stängde fabriken år 2002.
Förra året träffade Dignity Returns medlemmar från kooperativet Mundo Alameda, som grundats av papperslösa bolivianska migranter i Buenos Aires, som hade flytt slavarbete inom klädindustrin.
Mundo Alamedas medlemmar arbetade tidigare långa dagar i fabriker som tillverkade kläder för internationella märken som Puma, Bensimon eller Kosiuko. Många av de papperslösa migranterna bodde också i fabrikerna tillsammans med sina familjer och fick sällan tillåtelse att lämna lokalerna.
Mötet arrangerades i Hongkong av Asia Monitor Resource Centre, en organisation som arbetar med frågor som rör arbetsförhållanden. Vid mötet beslutade de båda kooperativen att börja samarbeta för att öka medvetenheten kring slavliknande villkor inom textilindustrin.
I Argentina säljs No Chains-produkter på alternativa försäljningsställen, i en del butiker och i fabriker som nyöppnats av före detta anställda efter konkurser under krisåren 2001 och 2003.
Den bolivianska textilarbetaren Olga Cruz vid Mundo Alameda-kooperativet säger, precis som Boosaba Meechai, att en kommersiell framgång inte är det viktigaste.
-Budskapet vi vill sprida är att du inte behöver några chefer när du har en organisation eller ett kooperativ. Vi tar direktkontakt med våra kunder. Konsumenterna måste få veta att märkena inte är det viktiga när kapitalistiska ägare exploaterar sina arbetare samtidigt som de gör vinster.
Medlemmarna i Mundo Alameda-kooperativet försörjer sig på tillverkningen, men har inte någon stabil försäljning ännu. Intresse från köpare saknas dock inte.
-Ibland tar stora kunder kontakt med oss, eftersom de vet att vi tillverkar produkter av hög kvalitet. De erbjuder sig att köpa 4 000 eller 6 000 artiklar, men för bara några cent styck. Men för att tjäna någonting under sådana villkor skulle vi behöva arbeta mycket mer än åtta timmar per dag, säger Olga Cruz.
På frågan vad det finns för hinder för att produkterna ska nå en bredare marknad säger Meechai Boosaba att det främst handlar om kooperativets ekonomiska begränsningar.
Dignity Returns har dock planer på att forma ett nätverk tillsammans med andra arbetarorganisationer i Kambodja, Indonesien och Filippinerna.
-Många arbetare ser fortfarande exploateringen som en del av arbetet, det är därför de accepterar sådana förhållanden. De tror inte att det kommer att bli bättre om de kräver sina rättigheter utan fruktar att de kommer att förlora sina jobb, säger Meechai Boosaba.
