Washington, 030508 (IPS) – Har du hört talas om Leo Strauss? Om inte, så är du inte ensam. Men efter ett par artiklar om Strauss i New York-tidningar så spekuleras det allt mer om huruvida den obskyre tysk-judiske filosofen, som dog 1973, kan vara en viktig faktor bakom dagens aggressiva amerikanska utrikespolitik.
Plötsligt talas det i politiska Washington-kretsar mycket om Strauss, som kom till USA 1938 och undervisade vid flera stora universitet i landet, innan han dog 1973.
Tack vare söndagens New York Times och en artikel i veckans utgåva av New Yorker har den politiska expertisen plötsligt blivit medvetna om att en stor del av de nykonservativa strategikerna bakom president Bushs utrikespolitik anser sig vara Strauss-anhängare.
Den mest framstående av dem är den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Wolfowitz anses vara den viktigaste arkitekten bakom tanken om förebyggande attacker, som har styrt utrikespolitiken sedan den elfte september 2001.
Två andra inflytelserika straussianer är Weekly Standards chefredaktör William Kristol och Gary Schmitt, grundare av och ordförande i Project for the New American Century, en nykonservativ lobbygrupp bland vars anhängare man finner vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld.
PNAC:s råd och öppna brev till George W. Bush om hur terrorismen ska bekämpas har på ett häpnadsväckande sätt förutspått exakt vad administrationen sedan har genomfört i praktiken.
William Kristols far Irving, som ses som de nykonservativas gudfader, har också sagt att Leo Strauss har varit en av hans viktigaste influenser.
Artikeln i New York Times presenterade Strauss för läsarna, och intresset växte än mer den här veckan tack vare New Yorkers legendariska undersökande journalist Seymour Hersh. I Hershs artikel berättar han bland annat att Strauss ansåg att världen är en plats där ”isolerade liberala demokratier lever under konstant hot från fientliga element i andra länder”, och att makthavarnas rådgivare kan vara tvungna att föra sitt eget folk bakom ljuset, och ibland till och med lura makthavarna själva, för att skydda sina länder.
Shadia Drury, som 1999 skrev boken ”Leo Strauss och den amerikanska högern”, säger att Hersh har rätt på den andra punkten, men inte på den första.
– Strauss var varken liberal eller demokrat, säger hon i en telefonintervju från sitt kontor på Calgarys universitet i Kanada.
Hon berättar att Weimar-republiken i Tyskland var hans bild av en liberal demokrati och för den hyste han ett djupt förakt, enligt Drury. Liberalismen i Weimar-republiken ledde enligt Strauss synsätt till nazisternas förintelse av judar.
Men teorin om att vilseleda allmänheten är däremot en viktig del av Strauss teorier.
– Ständigt vilseledande av medborgarna är avgörande eftersom de behöver bli ledda, och de behöver starka härskare som talar om vad som är bra för dem, säger Drury.
Liksom Platon lärde Strauss att inom ett samhälle finns det en del som är ämnade att leda, och andra som ska bli ledda. Men till skillnad från Platon, som ansåg att ledarna måste vara människor med så högtstående moral att de kunde motstå maktens frestelser så menade Strauss att ”de som är lämpade att härska är de som inser att det inte finns någon moral, utan att det endast finns naturrätten – rätten för den överlägsna att styra över den som är underlägsen”.
För Strauss är religionen det kitt som håller ihop samhället, säger Drury, och tillägger att Irving Kristol och andra nykonservativa har hävdat att det största misstaget de som grundade den amerikanska republiken gjorde var att skilja på staten och kyrkan.
– Ett sekulärt samhälle är enligt deras synsätt det värsta som finns, säger Drury. Detta eftersom det leder till individualism, liberalism och relativism – just de drag som kan uppmuntra opposition, vilken i sin tur på ett farligt sätt kan försvaga samhällets förmåga att hantera externa hot.
Strauss var också starkt influerad av Thomas Hobbes. Liksom Hobbes ansåg han att människans inneboende aggressivitet bara kunde hållas tillbaka av en mäktig stat som bygger på nationalism.
”Eftersom människan i sitt innersta väsen är grym, måste hon styras”, skrev Strauss, och fortsatte: ”Ett sådant styre kan dock bara uppstå när människor är enade – och de kan bara enas mot andra människor”.
”Strauss anser att en politisk ordning bara kan vara stabil om den enas av ett externt hot”, skriver Drury i sin bok. ”I linje med Machiavelli hävdar han att om det inte existerar något externt hot, så måste det uppfinnas. Om han hade levt så länge att han hade fått se Sovjetunionens kollaps hade han blivit djupt oroad, eftersom det ‘onda rikets' kollaps utgjorde ett hot mot USA:s inre stabilitet”.
– Enligt Strauss synsätt måste man ständigt slåss. På det sättet är det väldigt spartanskt. Fred leder till dekadens. Ständigt krig, inte evig fred, är vad straussianerna tror på, säger Drury.
Och sådana åsikter leder naturligtvis till en aggressiv, stridslysten utrikespolitik, menar hon.
När det gäller hur en straussiansk världsordning skulle se ut säger Drury att filosofen ofta talade om Jonathan Swifts berättelse om jätten Gulliver i Lilleputtlandet.
– När Lilleputt brann, urinerade Gulliver på staden, inklusive på palatset.
På så sätt räddade han hela Lilleputt från en katastrof, men lilleputtanerna var ursinniga och äcklade över hans respektlöshet.
För Strauss är det en handling som visar överlägsenheten hos en ledare i ett samhälle. Och man kan tänka sig att detsamma gäller ett ledande land gentemot resten av världen.
