020905 (IPS) – 1983 gick gäng som tillhörde Sri Lankas majoritetsbefolkning, singaleserna, bärsärkargång i huvudstaden Colombo. De brände tamilska hus, misshandlade och mördade tamiler. Den lankesiska finansministern Ronnie de Mel såg vad som hände, skakade förtvivlat på huvudet och konstaterade att ”där försvinner vår dröm om att bli ett nytt Singapore”.
Vid den tiden närde Sri Lanka ett hopp om att bli ett finansiellt centrum i Asien.
– Vår plan vid den tiden var att vi skulle gå om Singapore 1990, och att vi skulle vara den viktigaste ekonomin mellan Dubai och Singapore år 2000, minns Ronnie de Mel.
De Mel, som var finansminister i mer än tio år, var arkitekten bakom Sri Lankas ekonomiska reformer under det sena 70-talet.
Nitton år efter upploppen 1983, sedan tiotusentals dött och ekonomin lagts i ruiner av inbördeskriget i landet, har näringslivet tagit ledningen i kampen för fred.
– Vi har alla förstått att vi inte kan fortsätta framåt utan fred.. Vi tror på fredsprocessen och vi vill att den ska fungera, säger Neela Marikkar, taleskvinna för Sri Lanka First, en näringslivsorganisation som har deltagit aktivt i fredsarbetet under det senaste året.
Den 16 september inleder Sri Lankas regering fredssamtal med den tamilska gerillan LTTE i Thailand. Samtidigt beger sig landets premiärminister Ranil Wickremesinghe till New York tillsammans med ett antal lankesiska affärsmän för att locka investeringar till Sri Lanka, under rubriken ”Investera i
fred”.
Näringslivets sena uppvaknande kom i slutet av juli förra året, när LTTE attackerade landets internationella flygplats.
– Det var en väckarklocka för oss, medger Jagath Fernando, ordförande i Sri Lanka First och vice ordförande i John Keells Holdings, Sri Lankas största företag.
Under månaderna efter attacken minskade antalet turister i landet drastiskt, och utländska försäkringsbolag höjde premierna för alla flygplan och fartyg som landar eller lägger till i Colombo. Det ledde till att det blev dyrare att flyga till och från landet, och att exportkostnaderna ökade.
14 företagsförbund och handelskammare gick samman, bildade Sri Lanka First och höjde rösten för fred.
Den 19 september samlade Sri Lanka First och andra fredsgrupper mer än en miljon människor i en mänsklig kedja för fred. Det var den största fredsdemonstrationen någonsin i Sri Lanka.
Men de näringslivsföreträdare som nu arbetar för fred får också många kritiska frågor från medierna och från andra organisationer, som har arbetat för fred under många år. De undrar varför företagarna under så många år har bortsett från kriget och från andra problem i landet.
– Näringslivet har överlag inga nobla mål, och de griper inte in förrän deras verksamhet hotas. Men jag tror att det engagemang som vi ser nu är en del av en växande process. Det finns en större medvetenhet nu än tidigare om att vi bara kommer att sjunka djupare ner i problemen om vi inte gör något åt dem. Folk anser att det här är sista chansen, säger ministern för ekonomiska reformer, Milinda Moragoda.
Förutom det mänskliga lidande som konflikten har orsakat – 64 000 människor har dödats och runt en miljon har tvingats fly – har den haft en förkrossande effekt på ekonomin.
Mer än 58 miljarder kronor har använts till kriget, och de utländska investeringarna i landet har också drabbats.
Utan kriget räknar man med att Sri Lankas ekonomi skulle ha växt med sju till åtta procent om året. Men istället har tillväxten legat på fyra till fem procent under det senaste årtiondet. Undantaget var förra året, då ekonomin krympte med 1,4 procent – också det en väckarklocka som fick näringslivet att inse att det var dags att göra något konkret för freden.
Sri Lanka First medger att näringslivet har väntat allt för länge, och haft inställningen att kriget är en sak för regeringen att hantera. ”Vårat jobb är att skapa arbetstillfällen och tjäna pengar”, har man resonerat.
– Nu så här i efterhand så inser vi hur många tillfällen vi har missat. Vi skulle ha legat långt före andra länder om det som hände 1983 aldrig hade hänt, säger Marikkar.
Hon menar att många företag och individer hade egna kampanjer för fred, men att näringslivets kollektiva satsning kom efter attacken mot flygplatsen förra året.
– Det var vändpunkten. Det var det som gjorde skillnaden, säger Marikkar.
Lalith Kotalewala, en näringslivsföreträdare som har drivit en kampanj för fred, påpekar att näringslivet har lika mycket som alla andra att vinna på fred. Han har själv attackerats av grupper som inte vill ha några fredsförhandlingar, och anklagats för att gå LTTE:s ärenden och vara lierad med LTTE-ledaren Velupillai Prabhakaran.
– Om någon borde hata LTTE och dess ledare så är det jag. Jag är permanent handikappad på ena ögat efter rebellernas attack mot centralbanken 1996. Men det är bara det att jag tror på fred, för landets skull.
(020905)
.
