Dover, 020114 (IPS) – Mohammad sitter med några kurdiska vänner i ett samlingsrum på hotellet Cliffe Court i Dover. Framför honom ligger formuläret för att söka asyl. Hans framtid. En framtid som tycks lika svår att tyda som de engelska formulären.
Kuststaden Dover är flyktingarnas första anhalt i England. – Jag vet att jag inte kan återvända till Irak, säger Mohammad via två tolkar. Den första tolkar kurdiskan till pashtu och sen tolkar en afghansk tolk pashtun till engelska. Mohammad och hans vänner kom till Dover gömda i en lastbil och så snart de satt ner foten på brittisk mark ansökte de om asyl. Enligt de nya brittiska migrationslagarna måste flyktingar ansöka om asyl “så snart det är praktiskt möjligt”. Deras möjlighet att få asylstatus i Storbritannien tycks dock liten. Enligt siffror från inrikesdepartementet hade över 3000 kurder fått nej på sina asylansökningar fram tills oktober förra året. Och sedan dess har antalet kurder som vägras asyl bara ökat.. Men trots de många avvisningarna har bara 35 kurder verkligen återvänt till Irak. Kurderna har fått nej på sina ansökningar av två skäl. Det första är att de inte har sökt asyl direkt vid ankomsten till Storbritannien, vilket enligt den nya migrationslagen diskvalificerar dem, det andra är att inrikesdepartementet inte godtar ansökningar från flyktingar som kommer från länder som bedöms som “säkra”.
Irak är inte med på inrikesdepartementets lista över säkra länder men kurder från Irak anses inte ha asylskäl. En talesman för departementet säger att de just nu håller på att utreda hur man ska kunna skicka tillbaka irakiska kurder till de autonoma kurdiska områdena i norra Irak. Sverige tillämpar en liknande restriktiv linje. Sedan i våras anser migrationsverket att personer som kommer från Iraks norra autonoma zon inte generellt har behov av skydd. Av 1100 asylansökningar från dessa områden mellan april och september 2002 beviljades knappt 300.
Mohammad och hans vänner säger att de inte alls är trygga i Irak. Om deras ansökan inte beviljas tänker de “försvinna” i Storbritannien hellre än att återvända. Det är vanligt att människor vars ansökningar avslås försvinner. Enligt siffror från inrikesdepartementet har 329 714 flyktingar beordrats att lämna Storbritannien sedan 1990. Och i den statistiken syns inte de kanske hundratusentals som tagit sig i landet illegalt och aldrig sökt asyl eller som har kommit med turistvisum och stannat kvar, säger en tjänsteman som arbetar med migration. Av 100 000 nya asylsökande förra året fick bara 10 000 asyl. Omkring 8000 har bevisligen lämnat landet, många av dem har deporterats. Resten har försvunnit.
Den nya migrationslagstiftningen kommer bara att leda till att fler “försvinner” anser många som arbetar med flyktingar.
– Många av dem som kommer hit och söker asyl känner helt enkelt inte till den nya engelska lagen. Hur skulle de kunna göra det? Det gör att många reser vidare till London för att ansöka om asyl vilket gör dem diskvalificerade eftersom de inte sökte direkt, säger Tony Fuller som arbetar på Migrant Helpline som startats för att hjälpa de asylsökande som anländer i Dover.
De nya lagarna har redan varit uppe i domstol eftersom många anser att de strider mot de mänskliga rättigheterna.
Den brittiske premiärministern Tony Blair upprepade tidigare i veckan sitt löfte att halvera antalet asylsökande före september månad i det engelska underhuset. Men polisen i Dover säger att det långt ifrån är klart att Blair kommer att kunna infria det löftet.
– Just nu avvisar man kurder och invånare från de länder som bedömts om säkra men vad händer om det blir ett krig i Irak?, frågar sig Malcolm Bowler som arbetar för polisen i Dover.
I dagsläget ansöker mellan 6000 och 7000 människor om politisk asyl varje månad i Storbritannien. – Irakierna har flytt undan förföljelse och de beordras att återvända. Det finns inget sätt att få dem att återvända och vi ger dem ingen hjälp här. Med hänsyn till den internationella situationen verkar det vara en grym ironi, säger Labourparlamentsledamoten Louise Ellman.
Kurdiska flyktingar vägras asyl men deporteras inte. Mohammad och hans vänner kommer snart att ställas inför frågan: “Vart ska vi ta vägen?”
