990202 (IPS) –
De smög sig ut ur Vanni, det område i norr som kontrolleras av rebellerna, eftersom alla som lämnar Vanni som flyktingar måste betala skatt till de tamilska rebellerna, mer kända som LTTE.
De hade ingenting, och de enda de bar med sig var sina små barn när de gick i sex timmar genom natten för att komma fram till den militära gränsövergången i Poowarasakulam.
– Jag tog risken, för att överleva, men militären eller LTTE kunde lätt ha skjutit ihjäl oss allihop i mörkret, säger Thiagarajah.
Vid Poowarasakulam möttes han av hundratals andra flyktingar som hade kommit över gränsövergången vid Uliyumkulam, det enda stället där det är lagligt för tamiler att lämna Vanni och ta sig in i de regeringskontrollerade områdena.
Snart började Thiagarajahs nya liv i flyktinglägret. Säkerhetspolisen förhörde honom och registrerade och fotograferade hela familjen.
När det var klarlagt att familjen inte hade några förbindelser med LTTE, sattes de på en buss som tog dem till ett transitläger i Vavuniya, 230 km norr om Colombo. Här blev de återigen förhörda.
Den senaste månaden har Thiagaraj väntat i transitlägret för att sl å sig ner som flykting i en av de tolv flyktingläger- eller “välfärdscentra” som de officiellt kallas – som sattes upp i Vavuniya för tre år sedan. Ännu har hans “registreringspapper” inte behandlats vid regeringsrepresentantens kontor.
Thiagarajah hoppas i alla fall att hans familj ska kunna vara relativt säk ra i ett välfärdscentra som kan erbjuda mat åt familjen och lite utrymme att sova på. Men han kan inte själv välja var de ska få bo.
– Jag skulle vilja bo i något av de två centra som tidigare drevs av UNHCR, det sägs att de går att leva i, säger Thiagarajah.
Det finns 11 välfärdscentra som drivs av regeringen, plus ett transitläger, i Vavuniya. I dessa bor mer än 10 000 civila tamiler som har tvingats lämna sina hem under olika militära operationer mot LTTE de senaste 16 åren.
Två av lägren startades av FN:s flyktingkommissariat UNHCR, för att hysa 5 000 tamilska flyktingar som återvände från Indien. Men numera drivs även de två lägren av regeringen, och de ger skydd åt mer än 6 000 människor, inklusive civila som har tvingats fly efter de senaste striderna.
Bara i dessa två välfärdscentra är förhållandena någorlunda normala. Varje familj bor i sin egen hydda av flätade palmblad och lera. Hyddorna är spridda över ett stort område, och det finns öppna platser, en lekplats och till och med ett altare. Barnen går i skolan, men flyktingarna klagar öv er att de inte kan få några jobb eftersom lägret ligger så långt fr ån staden.
– Jag bakar kakor och säljer för två rupier styck, säger Anna-amma i Sithampuram-lägret. Men jag måste sälja dem i lägret eftersom staden ligger för långt bort.
Annas man, Murugan, berättar att han jobbar en eller två gånger i veckan på grönsaksfälten i närheten. För det får han 150 rupier, alltså mindre än 20 kronor.
– Men det finns inte tillräckligt med jobb åt oss, och de statliga ransonerna räcker inte. Dessutom får vi ingen hjälp med att skaffa skolmaterial till våra barn, säger Murugan.
Men de faciliteter som åtminstone ger ett sken av normalitet i de två tidigare UNHCR-lägren finns överhuvudtaget inte i de övriga nio.
I lägret i Poonthodam är det många av barnen som inte går i skolan, och de vuxna kämpar för att hitta abete. Familjerna bor tillsammans i betonghallar, och varje familj använder mattor och lakan för att avskilja sitt minimala privata utrymme.
Anna Luxmie beklagar att hon inte kan låta sin dotter gå i skolan. Skolorna vägrar att ta emot henne, och säger att de inte har plats, eller att barn från flyktinglägren inte har rena skoluniformer och skor.
– Vi hade vårt eget hus, vårt risfält och vår boskap. Här är vi ingenting, säger Luxmie. Vi får bara lämna centrat i fyra timmar för att leta efter jobb. Vissa dagar kan vi få ett tillfälligt jobb. Men inte mer än 2 eller 3 dagar i månaden.
Flyktingarna är irriterade över passystemet i lägren. De har problem med att få pass för att kunna lämna lägret för att kunna hitta jobb, gå i skolan eller gå till sjukhuset.
– Lägerpolisen ger bara ett fyratimmarspass som måste förnyas varje dag. Även om myndigheterna för det mesta är överseende och låter oss stanna mer än fyra timmar så är det ett problem. Om det händer något i staden så blir vi som stannat för länge genast misstänkta, säger Velu, i Poonthadams flyktingläger.
Flyktingarna registreras noggrannt och för att få det tredagarspass som kan utfärdas i nödfall måste man klara den hårda granskning och sovring som polisen och militären gör. Och för de som flytt från områden som fortfarande kontrolleras av LTTE spelar det ingen roll om man klarar polisens granskningar. De får ändå inte resa söderut, utan är tvungna att stanna i lägren i Vavuniya.
– Jag har en dotter i Colombo, och hon försöker få dit oss. Men trots att min man har ansökt om att få åka, har ingenting hänt nu på fyra månader, säger Velamma, en 58-årig kvinna som bor i Veppamkulam-lägret.
Renuka Senanayake
IPS/ Vavuniya, Sri Lanka
990202
Mauro Teodori Inter Press Service (IPS) Via Panisperna, 207 00184 Rome, Italy
Tel: (39+6) 4827113 Fax: (39+6) 4817877 Email: mteodoriips.org
Visit our Web site at
.
