MAI-striden återuppstår

990315 (IPS) – s förhandlingsrunda som ska starta år 2000.

– Allt tyder på att det här är det sista stora försöket att driva genom MAI-avtalet, säger Maud Johansson på Forum Syd, en paraplyorganisation för frivilliga biståndsorganisationer.

MAI var ett investeringsavtal som förhandlades inom den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD åren 1995-1998. Planerna blev allmänt kända 1997 och möttes då av hård kritik från miljö-, bistånds- och fackföreningsrörelser över hela världen, som bland annat menade att avtalet överförde allt för mycket makt från de nationella regeringarna till multinationella företag. Förhandlingarna lades ner i slutet av 1998, men nu varnar alltså 150 nordiska organisationer för att ett nytt MAI är på väg.

Den svenska inställningen till hur ett investeringsavtal inom WTO ska se ut är ännu inte klar, men Maud Johansson menar att allt tyder på att den till största delen kommer att bygga på det skrotade MAI.

– De yttranden som vi har fått från Kommerskollegiet visar inte någon avgörande skillnad mot MAI. Deras inställning är fundamentalistisk – liberaliseringar är alltid bra. Vi försöker säga att det inte är så enkelt. Liberaliseringar och multilaterala avtal kan också ha negativa konsekvenser.

Anders Ahnlid, kansliråd på Utrikesdepartementet, har varit med och utarbetat regeringens WTO-skrivelse. Han menar att farhågorna om ett nytt MAI-avtal är överdrivna.

– Det finns ingen som helst möjlighet att i WTO, med över 130 medlemmar, få till stånd någonting i närheten av vad som förhandlades i OECD. Vi kommer inte heller att eftersträva någonting liknande.

I en debattartikel i Aftonbladet hävdar handelsminister Leif Pagrotsky tillsammans med representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet att WTO ska stå för “ordning och reda” i världshandeln, och att ett nytt investeringsavtal bör utarbetas i WTO:s nästa förhandlingsrunda. Idag finns en mängd olika bilaterala investeringsavtal. Förespråkarna för ett avtal inom WTO menar att alla i längden tjänar på att samma regler gäller för alla.

Ahnlid understryker att regeringen inte har någon färdig inställning till hur ett investeringsavtal i WTO skall se ut. Det som regeringen nu har beslutat är att man vill att förhandlingarna om ett sådant avtal tas upp i en så kallad “allomfattande” förhandlingsrunda i WTO med start år 2000, alltså en förhandlingsrunda som inte bara omfattar områden som man sedan tidigare beslutat att förhandla om, till exempel jordbruk och tjänster, utan även exempelvis tullar och investeringsregler.

Den allomfattande rundan är viktig, menar regeringen, för att kunna balansera resultaten i förhandlingarna. Det vill säga att medlemsländerna ska kunna köpslå med varandra genom att ge och ta på olika förhandlingsområden. Men detta är också något som Maud Johansson är kritisk mot. Hon menar att det kan leda till att en del av utvecklingsländerna kan tvingas att acceptera förslag som inte gynnar dem i längden, till exempel att sälja ut den långsiktiga äganderätten till sina naturresurser, för att nå kortsiktiga vinster.

– För ett land som Indonesien, som befinner sig i en pressad situation, med ett jättelikt budgetunderskott och stigande arbetslöshet, så kan det vara svårt att tacka nej till de rika industriländernas erbjudanden. Vissa länder kommer att bli tvingade att ta kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster för medborgarna. Och det finns många regeringar i fattiga länder som struntar i hur det går för fiskare eller etniska minoriteter.

Sveriges riksdag kommer inte att besluta om den svenska hållningen i frågan, men regeringens skrivelse ska nu behandlas och diskuteras i riksdag och utskott. På utrikesdepartementet är man noga med att betona vikten av öppenhet och diskussioner kring frågan, något som milt uttryckt var en bristvara under MAI-förhandlingarna.

Niclas Rolander IPS/ Stockholm 990314

.

Abraham Lama

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *