New York, 060223 (IPS) – I juni förra året sa USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld att samtliga som sitter inspärrade i Guantanamobasen har gripits på slagfältet. Han framställer de gripna som “de värsta bland de värsta”. Men två färska rapporter, som bygger på försvarsdepartementets egna uppgifter, kommer fram till slutsatser som skiljer sig dramatiskt från Rumsfelds.
Den ena är gjord av ett team som letts av juridikprofessorn Mark Denbeaux vid Seaton Hall-universitetet. Denbeaux företräder också två av fångarna i Guantanamo. Rapporten kommer fram till att över hälften av de terrormisstänka som hålls inlåsta inte har anklagats för att ha begått någon fientlig handlig mot USA Utredarna har gått igenom de delar av försvarsdepartementets egna utvärderingar av fångarna som inte hemligstämplats. Utvärderingarna gjordes inför förhandlingarna i de särskilda domstolar som upprättades 2004 med syftet att utreda fångarnas status som “fientliga kombattanter”. Denbeaux-rapporten visar att bara 8 procent av fångarna har listats som stridande för en terrorgrupp, 30 procent uppges vara medlemmar i en terroristorganisation och resterade 60 procent anse ha kopplingar till terrorister. Hittills har bara tio av fångarna formellt åtalats för brott och ska ställas inför militärdomstolar. Av de uppskattningsvis 760 fångar som förts till Guantanamo sedan 2002 har militären släppt 188 och flyttat över 76 till myndigheterna i deras hemländer.
Den andra rapporten om vilka det egentligen är som sitter inlåsta på militärbasen är skriven av Corinne Hegland som arbetar på den amerikanska tidningen National Journal, NJ. Den bygger på uppgifter från 132 Guantanamo-fångar som vänt sig till amerikanska domstolar för att få hjälp samt på de tungt censurerade utskrifterna från statustribunalerna 2004.
Heglands rapport kommer fram till att merparten av de “fientliga kombattanter” som sedan fyra år sitter inlåsta i Guantanamo inte alls tillhör “de värsta av de värsta” bland terrorister.
“…Vissa, kanske många, är bara skyldiga till att ha varit utlänningar i Afghanistan eller Pakistan vid fel tidpunkt. Och en stor del av bevisen – även de hemligstämplade– som försvarsdepartementet samlat in mot dessa män är klena andra-, tredje-, fjärde-, eller tolftehandsuppgifter. Bevisen bygger främst på erkännanden från fångarna själva eller på förhör med deras medångar.” står det i Heglands rapport.
NJ skriver vidare att i motsats till hur Rumsfeld har beskrivit gripandet av fångarna så har en majoritet inte gripits direkt av amerikanska soldater på slagfältet. De har istället överlämnats till amerikanerna från tredje part. Männen i orange är enligt presidiet George W. Bush terrorister, men enligt NJ:s artikel så håller underrättelseorganisationen CIA inte med om det. “Hösten 2002 var det allmänt känt i CIA-kretsar att färre än tio procent av fångarna i Guantanamo var terrorister med högt informationsvärde”, enligt Michael Scheuer som var chef för CIA:s bin Laden-enhet från 1999 tills han sa upp sig 2004.
Och trots att CIA var övertygat om att merparten av fångarna i Guantanamo inte hade mycket att berätta så blev försvarsdepartementets tjänstemän allt mer frustrerade över hur lite de intagna sa. Därför ökade de trycket och gav förhörsledarna mer utrymme, enligt NJ:s artikel.
I juni 2004 var förhållandena i Guantanamo så usla att internationella Röda kors-kommittén, den enda civila grupp som tillåtits träffa fångarna, skickade en rasande rapport till Vita huset. I den konfidentiella rapporten skrev kommittén att hela systemet på basen hade syftet att “bryta ner fångarnas vilja, göra dem helt beroende av deras förhörsledare genom förnedrande behandling, isolering, extrema temperaturväxlingar och tvingande positioner”. Dessa uppgifter fanns med i en rapport från försvarsdepartementet som läckte ut till New York Times. Vid denna tidpunkt talade tjänstemän vid försvarshögkvarteret om den “trygga, humana och professionella operationen i Guantanamo som gav värdefull information i kriget mot terrorism”. Och trots att miljontals ord har skrivits om Guantanamo Bay de senaste åren så har de största medierna i stort sett ignorerat dessa två rapporter. Lolita C. Baldor på nyhetsbyrån AP skrev en artikel om Denbeaux-rapporten den 7 februari, men få amerikanska tidningar valde att publicera den.
