Kommentar: Pakistans folk tvingas betala för andras utsläpp

Islamabad, 220902 (IPS) – De fruktansvärda översvämningarna i Pakistan har drabbat minst 30 miljoner människor och riskerar att ytterligare förvärra fattigdomen i landet. Befolkningen tvingas nu betala för de klimatförändringar som de i ytterst liten grad varit med och förorsakat. Det skriver den pakistanska människorättsaktivisten Zia ur Rehman i denna kommentar.

Översvämningarna efter de kolossala monsunregnen har orsakat en av de värsta katastrofer som Pakistan drabbats av i landets närhistoria. Samtidigt varnar klimatexperter för att det som nu skett bara utgör en föraning om framtiden – om vi inte agerar mot klimatförändringarna.

I minst 112 av landets distrikt har runt 30 miljoner människor förlorat sina egendomar och åkermarker. Över hela landet beräknas över 700 000 boskap ha dött i samband med översvämningarna, och det är ett antal som hela tiden fortsätter att stiga.

Själv befann jag mig med kollegor på landsbygden där vi arbetade med en studie om kvinnliga jordbruksarbetares rättigheter när monstermonsunen kom. Nu befinner vi oss på relativt säker mark i Islamabad där vi gör allt vi kan för att bidra i organiseringen av hjälp- och räddningsaktioner.

Pakistan och dess folk tvingas nu betala för något de inte ansvarar för. Under många år har Pakistan pekats ut som ett av allra mest sårbara i världen för klimatrelaterade katastrofer. Detta samtidigt som landet enbart står bakom 0,8 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.

Uppvärmningen slår bland annat hårt mot glaciärerna i Himalaya. Det finns över sju tusen glaciärer i Pakistan – fler än i nästan något annat land i världen. Men nu smälter dessa mycket snabbt på grund av den globala uppvärmningen, och eftersom hela landet ligger nedströms från Himalaya har vi drabbats av allt fler förödande översvämningar.

Pakistan är samtidigt ett land där utvecklingsarbetet har stora brister, där rättsstaten inte fungerar och där beredskapen för att bemöta även mindre katastrofer är svag. Det betyder i sin tur att de risker landet står inför inte bemöts som de fullskaliga nationella säkerhetshot de utgör.

Ännu har vi bara sett början av denna katastrof, som orsakats av människa. Redan nu hotas Pakistan av matbrist. Och om inte landet, med omvärldens stöd, snabbt agerar så kommer krisen att leda till att fattigdomen, ojämlikheten och den ekonomiska osäkerheten förvärras.

Som engagerad inom det civila samhället kan jag se hur olika organisationer nu arbetar mycket hårt inom räddnings- och hjälparbetet. Men även internationella hjälporganisationer behövs.

Även om regeringen officiellt har bett om omvärldens stöd och har lättat på olika restriktioner så finns det fortfarande kvar byråkratiska hinder som hämmar människorättsbaserade organisationers verksamhet.

Jag vädjar till det internationella samfundet att omedelbart bidra i arbetet för att stötta alla som drabbats av översvämningarna. Det lokala civilsamhället behöver också stöd – de befinner sig ute på fältet och når först fram till drabbade befolkningar.

På lite längre sikt är det som krävs kraftiga investeringar för att sårbara länder som Pakistan ska kunna bemöta klimatförändringars effekter. Bristen på anpassningsåtgärder har nu börjat visa sig.