Katmandu, 200508 (IPS) – På senare tid har myndigheterna i Nepal agerat mot flera medier – med covid-19-pandemin som förevändning. Det är en oroande utveckling som tycks ha blivit vanlig i många av världens länder, skriver den nepalesiske journalisten Namrata Sharma i denna kommentar.
Nedstängningarna av världens länder har för journalister inneburit att det blivit allt svårare att genomföra intervjuer, få fram fakta och kontrollera uppgifter inför publiceringar.
Samtidigt har myndigheterna i många länder utnyttjat pandemin inte bara till att begränsa människors rörelsefrihet, utan även deras rätt till information. Journalister har trakasserats eller attackerats samtidigt som fotojournalister som arbetar i främsta ledet löper en förhöjd risk att själva bli smittade av viruset genom sitt arbete.
Vid två nyligen genomförda videokonferenser, anordnade av bland andra Globala nätverket för grävande journalistik, GIJN, stod det klart att de begränsningar av den fria journalistiken som nepalesiska myndigheter genomfört inte är något unikt. Courtney Radsch från Centret för skydd av journalister påpekar att det på många platser genomförs åtgärder som syftar till att kriminalisera journalistiken – och att det innebär ett hot mot reportrar.
I Nepal har flera händelser inträffat på senare tid. Förra månaden publicerade Kathmandu Press en artikel om korruptionsanklagelser i samband med inköp av medicinsk utrustning, som hade kopplingar till högt uppsatta personer. Nyheten avpublicerades dock av det företag som tillhandahåller tidningens sajt, ett företag som i sin tur har kopplingar till premiärministerns stab.
Den 27 april sände Radio Nepal en intervju med den tidigare premiärministern Baburam Bhattarai där hård kritik riktades mot landets nuvarande premiärminister K P Oli. Det ledde till att regeringen kallade in den statliga ägda radiokanalens chef och redaktör för en utfrågning, vilket i sin tur ledde till att intervjun raderades från radiokanalens sajt.
I mitten av april begärde Nepals statliga pressråd att vissa sajter skulle släckas ned och förbjudas att sprida vad de kallade för ”fejknyheter”.
I samtliga dessa fall framstår det som att myndigheterna utnyttjat covid-19-krisen till att begränsa den fria pressen.
Kosmos Biswokarma, redaktör för Kathmandu Press, säger att många demokratiska stater, som Nepal och Indien, nu har börjat censurera pressen och gjort det allt svårare för journalister att bevaka pandemin.
Journalistikens roll är att med hjälp av yttrandefriheten hålla allmänheten informerad och att granska och rapportera om missförhållanden. Samtidigt sprids också en massa information till allmänheten i dag via internet – men de påhittade nyheter, rykten och ärekränkningar som förekommer på sociala medier har inget med journalistik att göra. Och detta måste myndigheterna göra skillnad på.
Myndigheterna ska inte heller hänvisa till klandervärda uppgifter som sprids på sociala medier för att genomdriva omfattande åtgärder mot journalistik.
I samband med en kris, som den nuvarande pandemin, luckras regler upp och stora beslut tas under minskad insyn. Shiva Gaunle vid Centret för undersökande journalistik i Nepal påpekar att det största problemet landets journalister ställs inför i den rådande krisen är att få fram uppgifter som kan bekräftas. ”Men det handlar inte bara om nedstängningen och den begränsade rörelsefriheten, utan också om att artiklar plockas ned från sajter. Hur kan Nepal hävda att det råder informationsfrihet och rättssäkerhet under dessa omständigheter?”, frågar han sig.
Journalistik är inte något brott och fejknyheter är inte journalistik. Och myndigheterna måste kunna se skillnad på detta – i synnerhet i samband med kriser.
*Namrata Sharma var tidigare ordförande för Centret för undersökande journalistik i Nepal
