Islamabad, 200303 (SciDev.Net/IPS) – Kvinnliga jordbruksarbetare ska ha samma rättigheter och förmåner som de som arbetar inom industrin. Det slogs fast i en ny lag som i slutet av förra året antogs i den pakistanska provinsen Sindh. Beskedet är ett stort framsteg för hela Sydasien, skriver jämställdhetsaktivisten Quratulain Fatima i denna kommentar.
Den nya lagen, som antogs den 20 december, berör kvinnor som arbetar inom jordbruk, boskapsuppfödning, fiske och närliggande grenar. Även om den ännu bara omfattar den östliga delstaten Sindh, som är en av Pakistans fyra provinser, så kan den bli betydelsefull för kvinnors rättigheter i hela landet, men också i Bangladesh, Indien och Nepal, länder som alla domineras av jordbrukssektorn och där kvinnor utgör den största arbetskraften.
Under de nio år som jag arbetat med markfrågor i Pakistan har jag träffat många kvinnor som på grund av manliga släktingar förvägrats att äga de åkrar som de ägnat hela sina liv till att bruka.
Pakistans arvslagar slår fast att marker ska fördelas rättvist bland arvingar i samband med att en markägare dör. Men i praktiken är det mycket vanligt att kvinnor inte kan kräva sin rätt, av rädsla att de ska bli utfrusna av sina manliga släktingar.
Fram till på 60-talet styrdes pakistanska markrättigheter av en sedvanerätt som införts av den brittiska kolonialmakten innan landet blev självständigt från Indien. Denna sedvanerätt godkände inte kvinnor som rättmätiga arvtagare och i de släktband som behövdes för att dokumentera markrättigheter fanns ingen plats för kvinnliga namn.
År 1960 infördes dock islamiska arvslagar som innebar att även kvinnor skulle kunna ärva mark. I verkligheten blev det dock inte så, då kvinnorna ofta tvingades överlåta sina markrättigheter till manliga arvingar. Få kvinnor klarar av att stå upp mot dessa orättvisor, som är grundade i ett extremt patriarkalt samhälle.
Situationen i Pakistan är bara ett exempel på de historiska hinder som kvinnor ställs inför när det gäller rättigheter kring mark- och jordbruksfrågor på många platser i världen. Många studier visar att kvinnor fortfarande i betydligt mindre utsträckning än män äger mark i södra Afrika och i Asien.
Enligt Världsekonomiskt forums rapport om de globala könsklyftorna 2020 är bara en handfull av världens länder på väg att uppnå jämlikhet, och rapportförfattarna konstaterar att det kommer att dröja ytterligare 257 år innan världen har uppnått ekonomisk jämställdhet. Medan 78 procent av världens män finns på arbetsmarknaden är bara hälften av alla vuxna kvinnor anställda.
Rättigheter för kvinnor inom jordbruket en avgörande och akut fråga i arbetet för jämställdhet. Kvinnorna utgör mer än hälften av arbetskraften inom jordbruket i världens utvecklingsländer, men trots detta så ägs bara mellan en tiondel och en femtedel av markerna av kvinnor. Detta förhållande begränsar samtidigt kvinnors möjligheter att skriva avtal som kan leda till högre inkomster och en ökad utdelning av deras arbetsinsatser.
I många utvecklingsländer leder könsroller till att kvinnor har svårt att få ut sina produkter på marknaderna, och när de väl har fått det möts kvinnorna ofta av fientliga attityder inom en bransch som domineras av män.
Regeringar kan agera för att stötta kvinnliga bönder. De kan sätta frågan om jämställdhet främst i alla utvecklingssatsningar. Och ett första steg, som det som nu tagits i Sindh, kan vara att genom lagar sätta punkt för alla former av diskriminering av kvinnliga bönder, och stärka deras möjligheter att både äga och sälja marker, genom att kräva jämlika löner för jordbruksarbetare, och genom att öka tillgången på krediter, teknik och teknisk hjälp till kvinnor.
Samtidigt räcker det inte att bara stifta lagar – lika viktigt är att de också följs.
Kvinnliga bönder måste få tillgång till finansiella tjänster och lån, men också till infrastruktur och marknader – så att de kan bli ägare av sina egna jordbruk.
FN:s jordbruksorgan, FAO, har beräknat att om kvinnor fick tillgång till samma resurser som män inom jordbruket, i fråga om tillgång till krediter, teknik och utrustning, så skulle deras jordbruksproduktion kunna stiga med mellan 20 och 30 procent i världens utvecklingsländer. Och det skulle i sin tur innebär produktion av mat för ytterligare mellan 100 och 150 miljoner människor.
FAO menar att om kvinnors inkomster ökar så lägger de också mer pengar på vårdinsatser, bättre mat och utbildning åt sina barn. Det är investeringar som skulle ge långsiktigt positiva resultat för både familjerna och deras lokalsamhällen.
Myndigheterna i provinsen Sindh tycks ha bestämt sig för att den nya lagen också ska tillämpas. Samtidigt är Pakistan ett land där markreformer tidigare har stoppats av mäktiga jordägare som samtidigt varit politiskt inflytelserika.
En bra start för införandet av den nya lagen skulle vara att se till alla kvinnliga jordbruksarbetare dokumenteras, där nästa steg skulle vara att fastställa sanktioner mot personer som på olika sätt diskriminerar kvinnliga arbetare. Framför allt så måste den nya lagen följas av konsekventa åtgärder och riktlinjer.
Även om det skulle dröja ytterligare hundra år innan jämställdhet uppnås, så skulle säkerställandet av rättigheterna för kvinnliga jordbruksarbetare vara en viktig åtgärd för att minska klyftan mellan könen – som dessutom skulle stärka ekonomin och minska fattigdomen.
*Quratulain Fatima har varit med och grundat organisationen Women4PeaceTech och har länge arbetat med utvecklingsfrågor med fokus på jämställdhet på den pakistanska landsbygden.
En längre version av texten har publicerats av SciDev.Net
