Stanna eller lämna – valet som många eritreaner ställs inför

Asmara, 190829 (IPS) – De flesta skildringar av Eritrea talar om en evig ström av unga människor som flyr landet, som inte kan vänta på att ge sig av. Men verkligheten är mer nyanserad än vad som framkommit – både för de som gett sig av och de som är kvar.

Den svåra ekonomiska situationen i Eritrea blir tydlig i huvudstaden Asmara där vägarna är fyllda av gamla slitna bilar och åsnekärror.

De eritreaner som lämnat landet beskriver ofta att oavsett hur starka motståndare de är till regimen åtföljs ofta avfärden från landet med en känsla att ha förrått de ideal som tidigare generationer kämpat för.

Eritrea fick sin självständighet efter ett 30 år långt krig mot Etiopien – det längsta i afrikansk historia.

Strider utan avbrott lämnade hundratusentals döda på båda sidor. Omkring 120 000 eritreaner skadades eller dödades i kriget och lika många etiopier dödades. Det betyder att nästan alla i Eritrea känner någon som varit direkt drabbad av kriget, som ledde till att en miljon eritreaner gav sig av.

De nära 30 åren sedan självständigheten har inte varit mycket lättare för de eritreaner som valt att stanna. Fortsatt konflikt och ett gränskrig mellan Etiopien och Eritrea som pågick mellan 1998 och 2000, misär och bristen på frihet har blivit en del av vardagen, mot en bakgrund av en förstörd ekonomi.

– Det finns en gräns för hur stort offer vi kan göra för landet. Mina föräldrars generation gav sitt liv för det här landet, de som har överlevt lever under eländiga förhållanden, de yngre generationerna tvingas göra militärtjänst och kan inte göra egna livsval, förklarar en ung eritrean i Asmara.

Åren av krig har lett till bristande service. Ett exempel är det fåtalet bussar som trafikerar Asmaras gator.

Eritrea har i dag en befolkning på 5,2 miljoner invånare och omkring 1,5 miljoner – en av fem eritreaner – lever på andra platser runt om i världen. Omkring en halv miljon lever i flyktinglika situationer, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Förra årets fredsavtal med Etiopien – då gränsen mellan Eritrea och Etiopien öppnades för första gången på årtionden – har lett till betydande förbättringar när det gäller geopolitiken i regionen – men har inte förändrat Eritreas politiska situation.

Diasporan väntar på att president Isaias Afwerki ska ta itu med inrikespolitiska frågor som den obligatoriska militärtjänstgöringen vilket i realiteten är en livslång tjänstgöring inom militären eller inom statliga myndigheter och där lönen är usel.

Tanja Müller från Global Development Institute vid universitetet i Manchester förklarar att innan gränskriget mellan Etiopien och Eritrea så valde många eritreaner att återvända efter att ha levt på andra platser i världen under många år.

– Många drabbades av ekonomiska förluster och blev desillusionerade till följd av kriget. De förvandlades från entusiastiska patrioter till bekymrade medborgare vars oro inte fångades upp på något sätt, säger hon.

För närvarande är det lättare för äldre medlemmar av diasporan att återvända – att ha lämnat landet medan det fortfarande var en del av Etiopien betraktas inte som lika illojalt. De som lämnat landet under de senaste 20 åren och som vill återvända ställs inför större risker. En del väljer att återförenas med sina familjer i grannlandet Etiopien.

– Vi accepterar migrationens verklighet. Vi har förstått hur svårt det var för dem som levde i ett land som hade fastnat i ett limbo till följd av utländska makter, säger en högt uppsatt regeringsrepresentant som vill vara anonym.

Det går dock tvärt emot alla tecken på en regim som ofta straffar de som ger sig av. Därför väljer de flesta eritreaner som befinner sig i andra länder att stanna kvar tills de kan se tydligare tecken på förändringar.

Diasporan har starka band till familjer i hemlandet, främst genom att pengar skickas hem. Vissa beräkningar visar att dessa överföringar motsvarar så mycket som en tredjedel av landets bruttonationalprodukt. En del familjer är skuldsatta efter att ha betalat resan för de som gett sig av, medan de som är utomlands sällan kan skicka hem tillräckligt med pengar för att tillfredsställa släktingars önskan om en förändrad livsstil. Men faktumet kvarstår att de flesta människor i landet är beroende av de pengar som skickas hem av släktingar utomlands, till följd av de låga statliga lönerna och de höga levnadsomkostnaderna.

– Jag skulle aldrig ha trott på det om någon för tio år sedan hade sagt att jag fortfarande skulle vara kvar här, säger 26-åriga Jordanos till IPS.

Hon sitter framför Adi Kaye Higher College där hon arbetar som assistent.

– De ger dig något att göra, de skickar dig hit och dit och du inser inte att tiden går och att du inte har uppnått något.

Hon hoppas att hon ska kunna hitta en laglig väg ut ur landet eftersom att ha ett pass gör livet utomlands så mycket lättare. Hon säger att hon vill lämna landet som en patriot och inte som någon som flytt sin plikt.

Gamla båtar ligger i hamnstaden Massawa. Många hade förhoppningar om att staden skulle få ett uppsving genom handeln med Etiopien. Men hoppet och glädjen som följde öppnandet av gränsen mellan Eritrea och Etiopien förra året håller på att falna. Nyligen stängdes alla gränsövergångar mellan Etiopien och Eritrea utan någon officiell förklaring. Medan de flesta bedömare menar att det kan vara en tillfällig åtgärd medan de två regeringarna reder ut vilka handels- och visumregler som ska gälla, uttrycker många också allvarliga tvivel om vad som kan uppnås när den eritreanska regeringen bibehåller sin auktoritära hållning. Tanja Müller menar att regimens grepp om ekonomin hindrar att diasporan gör investeringar.

Omkring 80 procent av landets befolkning är beroende av jordbruket för sitt uppehälle. De flesta bedömare menar att genom att straffa de som ger sig av från landet har den eritreanska regeringen gått miste om möjligheten att utnyttja den enorma potential som diasporan utgör, med möjligheter att föra mänskligt och ekonomiskt kapital tillbaka till landet. Eritrea skulle enligt dem ha mycket att vinna på en mer liberal migrationspolitik, där cirkulär migration uppmuntras, och människor har möjlighet att återvända och återinvestera i hemlandet och därmed minska fattigdomen och förhindra att fler ger sig av.

Milena Belloni och James Jeffrey