Brasilien: Tegelbruket som drivs av grisgödsel

Entre Rios do Oeste, 190823 (IPS) – Grisuppfödaren Romário Schaefer är inte intresserad av det kött som de över tre tusen djuren på hans gård producerar. Det är deras gödsel han är ute efter. Med hjälp av det producerar Romário Schaefer biogas och elektricitet som driver hans tegelbruk.

Romário Schaefer föder upp grisarna från att de väger drygt 20 kilo och lämnar sedan tillbaka dem till deras ägare när de vikten stigit till mellan 130 och 160 kilo – vilket innebär en mycket stor värdeökning för den lokala köttproducenten. Under tiden lämnar grisarna stora mängder gödsel efter sig.

– Jag är ingen bonde, säger Romário Schaefer medan han visar runt på sitt företag, som ligger i orten Entre Rios do Oeste i södra Brasilien.

I denna region där gris- och fågeluppfödning fått ett snabbt uppsving de senaste decennierna, har gödslet blivit en allt viktigare biprodukt.

Vid en farm i kommunen Santa Helena används det gödsel som kommer från tusentals hönor och hundratals nötkreatur till att producera biogas, elektricitet och biometan. Bränslet biometan driver de fordon som används vid det gigantiska vattenkraftverket Itaipú, en anläggning som drivs i samarbete mellan Brasilien och Paraguay vid floden Paraná, som utgör en del av gränsen mellan länderna.

I Mariscal Cándido Rondon har familjen Kohler, som är pionjärer inom användningen av biogas i jordbruket, även bildat företaget BioKohler, som säljer utrustning till biogasanläggningar. Deras produkter används nu i flera brasilianska delstater.

Romário Schaefer säger att möjligheten att producera energi på egen hand har varit avgörande för hans företag.

– Utan biogas skulle min fabrik inte vara konkurrenskraftig, jag skulle inte överleva på marknaden utan den, säger han.

På senare år har många tegelbruk gått omkull i Brasilien på grund av den ekonomiska krisen, som i synnerhet har slagit mot byggindustrin och lett till höjda energipriser.

Romário Schaefer säger att även han hade gått i konkurs, om han inte hade lyckats få ett kontrakt med det lokala slakteriföretaget.

– Köttproducenten står för allt material – foder, läkemedel och teknisk hjälp. Det jag bidrar med är anläggningen och arbetskraften. Och det räcker med några anställda eftersom allt är automatiserat. Och jag behåller gödslet.

De stora mängder gödsel som grisarna producerar läggs i en biogasanläggning, som ser ut som en stor boll som ligger halvt nedgrävd i marken och har en diameter på runt tio meter. Där jäser gödslet med hjälp av så kallade anaeroba bakterier. Den biogas som bildas driver i sin tur en generator som producerar el – vilket gjort att Romário Schaefer kunnat spara motsvarande 65 000 kronor i månaden.

Hans lilla elkraftverk är bara igång fyra till fem timmar om dagen, då energiåtgången är som högst.

Inom kort planerar Romário Schaefer att utöka sin uppfödningsverksamhet med ytterligare två tusen grisar i en ny byggnad. Det ska öka produktionen av biogas ytterligare, både för att producera mer el, men också för att driva ugnarna, som vid andra tegelbruk brukar eldas med briketter och träavfall.

Romário Schaefer talar stolt om sina ”rökfria” ugnar, och han har lång erfarenhet av att producera biogas. Men utvecklingen satte fart 2013, då han på grund av stigande omkostnader valde att bygga ut sin biogasanläggning och installera elgeneratorn.

Många av projekten i regionen får utbildning och tekniskt stöd av organisationen Internationella centret för förnybar energi och biogas, CIBiogas, som har ett eget laboratorium och står bakom elva olika projekt inom jordbrukssektorn. Organisationen beräknar att en dryg tredjedel av den el som konsumeras i Brasilien skulle kunna komma från biogas, om avfall från både jordbruk och städer utnyttjades på rätt sätt.

Mario Osava