Få topptjänster inom FN går till utvecklingsländer

New York, 190115 (IPS) – Drygt två tredjedelar av FN:s 193 medlemsstater är utvecklingsländer. Men trots att det finns gott om kvalificerade kandidater till de högsta posterna inom världsorganisationen går få av tjänsterna till personer från dessa länder, menar kritiker.

Enligt G77, den största sammanslutningen av utvecklingsländer som består av 134 nationer, finns det en ”bestående och mycket bekymmersam obalans” i fråga om den geografiska representationen inom FN-sekretariatet. Kritiker menar att högt kvalificerade kandidater från Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika blir bortvalda vid tillsättningen av olika toppjobb. I stället menar man att dessa tjänster i första hand går till representanter för västländer, stora finansiärer, eller personer som kommer från något av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland eller Kina.

– Även generalsekreterarna ger utan undantag efter för de krav som kommer från stormakterna, säger en asiatisk diplomat till IPS.

– Dessa länder anser att det är deras politiska födslorätt att tilldelas de högst rankade posterna, säger diplomaten, som inte vill bli citerad med namn.

Nyligen uppmanade Egyptiern Karim Ismail världsorganisationen att förbättra den geografiska representationen, samtidigt som han betonade att det finns behov av en ökad transparens.

– Generalförsamlingen behöver få mer fullständig och lättförståelig information om hur det ser ut med den jämna könsfördelningen och den geografiska representationen bland de 38 000 anställda inom sekretariatet, sade Karim Ismail, företrädare för G77.

Bland de högsta tjänsterna finns undergeneralsekreterare, biträdande generalsekreterare, chefer, ledare för fredsbevarande styrkor utomlands och generalsekreterare Antonio Guterres särskilda sändebud.

Ian Richards, som är ordförande för CCISUA, ett av fackförbunden för FN-anställda som företräder 60 000 medlemmar, är mycket kritisk till hur tillsättningarna går till.

– Den nuvarande situationen där personal från utvecklingsländer har sämre möjligheter att nå toppen är oacceptabel, men det är tyvärr en återspegling av den politiska och finansiella påverkan som finns inom systemet, säger han till IPS.

Han menar att en organisation inte kan tala om att främst se till kompetens så länge som en persons nationalitet förblir en av de avgörande faktorerna vid tillsättningen av de högsta posterna.

De största bidragsgivarna till FN:s reguljära budget är också några av de länder som anses ha bästa möjligheter att presentera kandidater till de högsta posterna. Dit hör vid sidan av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet även Tyskland, Italien och Japan, där det sistnämnda landet visserligen ligger i Asien men också är en viktig bidragsgivare till FN-budgeten.

Jayantha Dhanapala, som tidigare var undergeneralsekreterare för nedrustningsfrågor, säger till IPS att det är välkänt att FN bedriver en aktiv politik för att rekrytera japanska kandidater till toppjobb. Den ska bland annat gå ut på att man skickar rekryterare till Japan, för att på det viset ge landet ett erkännande för dess stora finansiella bidrag till organisationen.

– Men detta är något som också måste göras gentemot andra länder för att hitta talanger. Det finns stora brister inom rekryteringen där de mest eftertraktade jobben går till västländer, säger han.

Ramesh Thakur, som tidigare var biträdande generalsekreterare, menar att ansvaret för situationen delas av FN:s ledning och av medlemsstaterna. Han menar att exempelvis länderna i Asien måste börja driva kampanjer för kandidater från sina egna länder, men också från regionen som helhet. Enligt honom borde exempelvis de asiatiska länderna ställa som krav att rektorn för FN-universitetet, som är den enda delen inom FN-systemet som har sitt globala högkvarter i Asien och vars chef har samma rang som en undergeneralsekreterare, alltid ska komma från Asien.

Vidare menar Ramesh Thakur att medlemsstaterna bör kräva att det återkommande ska  rapporteras om hur tillsättningen av de högsta posterna inom organisationen förhåller sig till den geografiska representationen.

– Ett krav på att behöva delge denna dokumentation skulle i sig göra generalsekreteraren och FN-systemet betydligt mer medvetna om den orättvisa representationen, säger han.

Samir Sanbar, som även han tidigare var biträdande generalsekreterare, påpekar att den rättvisa geografiska representationen, som är fastslagen i FN-stadgan, är en regel som konsekvent har urholkats de senaste decennierna.

– Detta trots att det finns kvalificerade kandidater, säger han till IPS.

Som exempel kan nämnas att grupperingen av länder från Asien och Stillahavsregionen består av 53 nationer, som tillsammans utgör 27 procent av alla FN:s medlemsstater. Men trots detta kommer endast runt 17 procent av FN-sekretariatets internationella personalstyrka från den regionen.

Den indiske FN-representanten Mahesh Kumar understryker att den skeva representationen blir ännu tydligare när det gäller vilka som innehar de högsta posterna inom FN-systemet, vilket bland annat är tydligt inom de fredsbevarande styrkorna. Inom dessa kommer 6 av 14 befälhavare från västmakterna, trots att dessa länder bara utgör 14 procent av det totala antalet medlemsstater.

Däremot är det fem utvecklingsländer som bidrar med flest soldater till den totala styrkan av fredsbevarande trupper, som består av 90 000 personer. Flest kommer från Etiopien, som bidrar med nästan 7 600 soldater, följt av Bangladesh, Rwanda, Indien och Nepal, som alla medverkar med nästan lika stora styrkor. Det kan jämföras med de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, som har betydligt färre soldater utstationerade. Kina är det land som bidrar med flest, med 2 515 soldater, medan siffran för Frankrike är 729, Storbritannien 618, Ryssland 85 och USA 51.

Thalif Deen