Juba, 121009 (IPS) – Konflikten om den oljerika och bördiga regionen Abyei fortgår mellan Sudan och Sydsudan – världens nyaste land. Gränsen mellan länderna är fortfarande inte fastställd.
Orsakerna är påtryckningar från folkgrupper längs gränsen, säkerhetsfrågor och ett stort intresse för olja och mark i regionen.
Ali Osman Taha, vicepresident i Sudan, har krävt en folkomröstning för att lösa konflikten. Vid ett möte i slutet av september i Etiopien undertecknade Sudans president Omar al-Bashir och Sydsudans president Salva Kiir överenskommelser kring ekonomi och säkerhetsfrågor, bland annat beslutade de att återuppta oljeexporten från Sydsudan. Dock nåddes ingen överenskommelse om Abyei.
Afrikanska unionens högnivåpanel, AUHIP, som medlar mellan de två länderna, lade fram ett förslag om områdets slutgiltiga status den 21 september. I det förslaget uppmanas Sudan att erkänna att området historiskt tillhör folkgruppen ngok dinka, samt att erkänna folkgruppens medborgerliga och politiska rättigheter.
Den sydsudanesiska regeringen har accepterat Afrikanska unionens förslag. Men Sudans regering har avvisat det med hänvisning till att medlarna inte har erkänt den arabiska folkgruppen misseriya och dess rätt att delta i en folkomröstning om Abyeis slutgiltiga status.
-Jag tror att det är svårt för båda regeringarna att ge upp Abyei av hänsyn till de olika etniska grupperna längs gränsen, säger Leben Nelson Moro, professor i utvecklingsstudier vid universitet i Juba, till IPS.
I århundraden har arabiska nomader från södra Sudan låtit sina djur beta i Abyei, där bete och vatten även finns under torrperioden. De har säsongsvis flyttat över det som nu utgör en nationsgräns. Men ngok dinka, de traditionella invånarna i området, anser att marken är deras sedan urminnes tider.
-Sudans regering i Khartum vill tillgodose misseriyas intressen. Men för ngok dinka är Abyei en fråga om överlevnad. För tio år sedan samlades de äldste inom folkgruppen och beslöt att ge upp oljan men behålla marken. För dem är det marken snarare än oljan som har betydelse, säger Egbert Wesselink från European Coalition on Oil in Sudan, ett nätverk för 50 europeiska organisationer.
Efter Sudans självständighet 1956 utkämpades två inbördeskrig mellan den i huvudsak muslimska befolkningen i norr och den till stora delar kristna befolkningen i söder. Omkring två miljoner människor beräknas ha dödats och fyra miljoner drivits på flykt fram till fredsavtalet 2005 då det beslutades att landet skulle delas i två självständiga stater.
Även om de båda länderna enats om 75 till 80 procent av gränsdragningen, har gränsen inte fastställts. Båda regeringarna är under press från lokala befolkningar längs gränsen, som vill försäkra sig om att de fortfarande kommer att kunna röra sig över gränsen. Regeringen i Khartum värnar om nomadfolken längs gränsen som vill ha garantier för att de ska kunna låta sina djur beta i området.
-Ett fastställande av en gräns ligger inte i linje med hur människor i gränsområdet lever, säger Wesselink.
Regeringen i Juba är under liknande påtryckningar från gränssamhällen.
-Folk i Pariang menar att det omtvistade och oljerika området Panthou är deras territorium. Så regeringen i Sydsudan anser sig ha ett ansvar för att arbeta för deras intressen, säger Moro.
-De arabiska nomadfolken rezeigat, misseriya och baggara känner sig redan marginaliserade av Khartum. De sudanesiska ledarna är medvetna om detta och vill skydda dessa människor, säger Edmong Yakani, från Community Empowerment for Progress Organisation, CEPO, en lokal organisation som har studerat relationerna mellan samhällena längs gränsen.
Han säger att Sudans regering vill hålla sig väl med folkgrupperna i regionen för att förhindra ytterligare uppror med tanke på att man redan strider mot gerillarörelsen SPLM-N i Blå Nilen och Södra Kordofan.
Moro säger att det bästa skulle vara om konflikten kunde lösas genom en internationell uppgörelse, eftersom det kan hjälpa länderna att hantera påtryckningar från lokalsamhällena.
-Då kan ledarna säga, vi har gjort vårt bästa, men de som ansvarar för uppgörelsen tyckte annorlunda.
År 2009 vände sig Juba och Khartum till Permanenta skiljedomstolen i Haag för att definiera gränsen i Abyei. Den gången avvisade Sudan domstolens beslut.
-Men situationen är annorlunda nu, Khartum är under enorm press och det är troligt att de skulle godkänna ett sådant beslut nu, säger Wesselink.
Trots det spända läget längs gränsen har befolkningarna i området länge levt i fred sida vid sida.
-Med tanke på alla år med giftermål över gränserna är det bara naturligt att lokalsamhällena är missnöjda med en gräns. Människor längs gränsen känner varandra bättre än människorna i Khartum och Juba. Dessa samhällen borde få komma med en lösning på gränstvisten som passar deras intressen, säger Yakani.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(a)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
