Jerusalem, 120308 (IPS) – 74-åriga Bracha Aris överlevde Förintelsen men har aldrig kunnat tala om sina hemska barndomsupplevelser. Inte förrän hon hittade en bild på sig själv som åttaåring på internet.
När Bracha Aris satt och tittade igenom United States Holocaust Memorial Museums hemsida fick hon plötsligt se en bild som föreställde henne själv som åttaåring, tagen efter andra världskrigets slut.
-Jag förstod att det var jag på bilden. Det stod “Berthe Moskowicz, åtta år gammal” på den. Och det var mitt tidigare namn. Då ringde jag till museet.
Hemsidan som Bracha Aris tittade på lanserades för ett år sedan och går under namnet “Remember Me”. Det är en satsning där bilder på 1 100 barn som blev föräldralösa eller kom bort från sina föräldrar i samband med nazisternas jakt på judar finns publicerade. Personalen på museet i Washington hoppas att kampanjen ska leda till att en del av de sista som överlevde förintelsen därmed ska kunna identifieras – och att deras berättelser ska hinnas samlas in. Det är en kamp mot tiden.
Nazisterna mördade runt sex miljoner europeiska judar – varav över en miljon var barn eller tonåringar. På bara några år utplånades hela familjer och släkter bara på grund av att de var judar.
När kriget äntligen var över fanns det överlevande som inte hade någon aning om vad som hade hänt med deras närmaste. Ofta stod de ensamma kvar med förhoppningen om att en dag kunna återförenas med sina familjer.
Först nu kan Aris berätta sin egen historia.
-Allt började när de tog min mamma från mig, säger hon.
Det enda hon har kvar är kopior av gamla dokument och slitna barndomsfoton.
Bracha Aris föddes 1937 i Paris och fick namnet Berthe Moskowicz. Hon var enda barnet till Chana Moskowicz och Noah Flambaum, polsk-födda judar som hade träffats i Frankrike.
Hon vet inte mycket om vad som hände hennes föräldrar, mer än att hon förlorade dem i det då tyskockuperade Frankrike. Hennes pappa internerades i ett läger i Pithiviers när hon var tre år gammal.
-Jag minns honom inte. Jag visste inte ens vad han hette, berättar hon.
Det enda minne Aris har av sin pappa är en handgjord penna och en kuvertkniv som han lyckades skicka till henne från lägret. På dessa står det inristat “Till min älskade Berthe, från din pappa som älskar dig så mycket”. Ett år senare, i juni 1942, skickades han till förintelselägret Auschwitz. Men det fick Aris veta först långt senare.
Hon minns dock den där ödesdigra dagen i juli 1942, då den franska polisen genomförde en razzia och samlade 14 000 judar som var boende i Paris.
-Mamma fick order från polisen att göra sig beredd. Hon packade en resväska. Vi väntade nere hos portvakten på att bli upphämtade. Två franska poliser och en Gestapo-officer kom och hämtade oss. Men officeren sa till min mamma “lämna flickan här hos portvakten, ta inte henne med dig”.
Till en början vägrade mamman att lämna sin dotter, men Gestapo-officeren övertalade henne genom att hävda att de snart skulle återses hemma igen.
-Det blev min räddning. Hon lämnade mig hos portvakten. Jag vet inte varför den tyske officeren beordrade min mamma att lämna mig kvar. Han kanske tyckte synd om mig. Det var det sista jag såg av henne.
Hennes mamma skickades till Auschwitz, och där slutar spåren efter henne.
Efter några dagar hos portvakten lämnades Aris till ett barnhem, varpå hon fördes ombord på ett tåg.
-Det var många tyska soldater på tåget. Jag fick order om att hålla tyst, och att inte prata om vad som hade hänt, minns hon.
Hon hamnade hos en familj på en bondgård i västra Frankrike. Där blev Aris kvar i två års tid.
-Det fanns inte mycket värme i familjen, men de behandlade mig väl. Jag hjälpte till att kärna smör för hand och att föra ut kossorna på bete. Jag fick även gå i skolan.
I samma område hölls ytterligare 35 judiska barn gömda. Men barnen kände till varandras identitet.
-Det var en hemlighet som vi alla höll inne med, berättar Aris.
När kriget var slut fördes hon till ett barnhem i närheten av Paris. Det foto hon hittade på nätet togs antagligen i syfte att försöka återfinna hennes föräldrar. I tre års tid väntade Aris på att de skulle återfinna henne, till ingen nytta.
-Jag hade ingen kvar.
År 1948 skickades Aris istället till Israel.
-När jag fick frågan om vad min pappa hette så skämdes jag över att inte veta det. Så jag hittade helt enkelt på ett namn, Max. Sedan dess har namnet “Max” funnits med på mina identitetshandlingar.
Berthe byggde upp ett nytt liv där hennes förflutnas Bracha förträngdes. Hon fick med tiden tre barn och åtta barnbarn. För tre år sedan avled hennes man.
För en tid sedan hittade hon en lista med namnen på alla de 76 000 judar som skickades från Frankrike till de tyska dödslägren – varav endast 2 500 överlevde. Enligt den listan hade båda hennes föräldrar varit döda när de anlände.
Aris har inte berättat mycket om sin egen historia för sina egna barn.
-Jag ville inte prata om det, varför vet jag inte. Det är först nu som jag har börjat öppna mig lite.
Efterforskningarna har lett till att hon fått veta mer om vad som hände hennes anhöriga.
-Min enda överlevande släkting var en farbror som emigrerade till Amerika innan kriget, berättar hon.
Än så länge har hon dock inte kunnat lokalisera vart denna farbror tog vägen.
Varje månad ringer över ett tusen människor till det telefonnummer som är kopplat till kampanjen “Remember Me”. Hittills har 230 av barnen kunnat identifieras, varav 13 fortfarande är i livet.
För Aris har ett långt liv gått där de plågsamma minnena har förträngts.
-Jag har levt hela mitt liv utan några känslor, säger hon.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt den.
