Washington, 080131 (IPS) – Med mindre än ett år kvar som president tycks George W. Bush vara fortsatt fokuserad på Mellanöstern och Irak, och ovillig till att göra några förändringar av sin utrikespolitik.
Det verkar vara den rådande uppfattningen hos analytikerna efter att Bush på måndagskvällen levererat sitt sista tal till nationen. Många beskriver talet som en “icke-händelse” – i synnerhet med tanke på hur lite uppmärksamhet det fick i medierna. Rapporteringen är istället inriktad på de presidentkandidater som strider om att få efterträda Bush.
– President Bushs State of the Union-tal var anmärkningsvärt av det skälet att det inte var särskilt anmärkningsvärt, säger Charles Kupchan, politisk bedömare vid tankesmedjan Council on Foreign Relations.
Kupchan påpekar att de utrikespolitiska ämnen som Bush tog upp var i stort sett helt inriktade på “kriget mot terrorismen” och situationen i Irak, vilket enligt honom var märkligt. Som exempel på andra viktiga frågor nämner han utvecklingen i Ryssland och Latinamerika samt Kinas och Indiens snabbväxande ekonomier. – Det tycks som hanteringen av dessa utmaningar får vänta tills det kommit en ny president.
Bush tycktes vara vid gott humör, men hans timslånga tal bestod mestadels av gammal skåpmat, i synnerhet av det demokratimässande som numera även många av hans anhängare ser som ihåligt, med tanke på hur situationen i Mellanöstern har utvecklats under de senaste två åren. Presidenten stöds enligt opinionsundersökningarna av cirka 29 procent av de tillfrågade – vilket är de sämsta siffrorna för någon sittande president under de senaste 50 åren, samtidigt som kongressen domineras av demokraterna. Tillsammans gör detta att Bush utan tvekan faller under kategorin “lame duck”, det vill säga en president med starkt begränsad makt. Ett omdöme som förstärks av det faktum att han inte har någon tydlig efterträdare, samt att många republikaner betraktar Bush som en politisk kvarnsten som klart försämrar partiets chanser i det kommande presidentvalet. Samtidigt har han dock fortfarande makten att motverka demokraternas försök att tvinga fram en förändring av utrikespolitiken, i synnerhet i fråga om Irak. Detta innebär att det kommande året ser ut att bli en fortsättning på det dödläge som uppstått mellan den demokratiska kongressen som vill se en ganska snabb reträtt från Irak, och önskar fler försök att på diplomatisk väg närma sig bland annat Syrien och Iran, och presidenten som anser att fjolårets truppförstärkningar i Irak har gjort det möjligt att förvandla nederlag till seger och anser att det är en motbjudande tanke att samtala med landets regionala fiender. I sitt tal bekräftade Bush ännu en gång att han planerar att minska antalet soldater till cirka 130 000, den nivå som gällde innan truppförstärkningarna, fram till augusti. Men han sa också att frågan om ytterligare fler soldater ska kallas hem beror på den framtida utvecklingen i landet.
– General Petraeus har varnat för att en för snabb neddragning kan resultera i att de irakiska säkerhetstrupperna faller samman, att al-Qaida stärker sina ställningar och en kraftig ökning av våldet, sa Bush.
I fråga om Iran så undvek Bush denna gång att tala om landet som en av “ondskans axelmakter”, den term han myntade under sitt tal till nationen år 2002, och som han länge kommer att bli ihågkommen för. Men hans budskap till landet lät ändå som ett ultimatum. Bush uppmanade Irans ledare att lägga fram bevis för att man upphört med anrikning av uran, samt upphöra med förtrycket av den egna befolkningen och avbryta sitt stöd till terrorism. – Men framför allt, var medvetna om detta: Amerika kommer att konfrontera dem som hotar våra trupper. Vi kommer att vara lojala med våra allierade och vi kommer att försvara våra vitala intressen i Persiska viken, sa han.
