Bagdad, 060529 (IPS) – Att äga ett vapen har blivit det näst viktigaste behovet efter mat i delar av Irak. Vapenhandlarna har märkt ett stort uppsving på affärerna i takt med att våldet och hämndaktionerna har ökat efter attacken mot den shiitiska gyllene moskén i februari.
Under Saddam Husseins regim var vapeninnehav strikt reglerat. Efter invasionen lämnades många vapen- och ammunitionsförråd obevakade och utsattes för plundringar. Dessa vapen – tillsammans med vapen som tillhört den upplösta armén och polisen – skapade en stor svart vapenmarknad. Människor köpte vapen – eller tog vara på sådana som lämnats på gatorna – för att skydda sig från den laglöshet som tog fart efter Bagdads fall. Och våldet och osäkerheten har fortsatt. Läraren Abu Thu al-Fikar kände sig tvungen att köpa ett vapen efter bombdådet i Samarra. Han betalade motsvarande 250 dollar för en pistol.
– Det var dyrt men jag var tvungen att köpa den eftersom dödandet skedde överallt. Jag var tvungen att kunna skydda min familj, säger han. – Jag tycker det är viktigt för varje irakier att ha ett vapen för att skydda sig själv och sin familj, säger Abu Hasan, vapenhandlare i Bagdad.
– Det finns ingen säkerhet alls i Irak nu, och vi har ingen riktig regering som skyddar oss. Ockupationsstyrkorna skyddar bara sig själva, säger han. En kort tid efter att koalitionsstyrkorna bildade en tillfällig administration skrev dess chef, Paul Bremer, under en deklaration som förbjöd innehav av mer än ett vapen per familj i landet. Denna deklaration förargade många irakier som menade att varje familj behöver minst två vapen: ett för att försvara familjen i hemmet och det andra när en familjemedlem måste resa genom ett farligt område.
Samir, en annan vapenhandlare i Bagdad, säger att affärerna har gått både upp och ner efter invasionen. – När ockupationsstyrkorna gick in i Bagdad släppte den irakiska armén sina vapen på gatorna och folk tog med dem hem. Det ledde till en tillfällig tillbakagång för affärerna, säger Samir. – 2003 var det svårt att hitta någon som ville köpa mina vapen eftersom alla redan hade ett eller flera hemma. Men 2004, efter att motståndsrörelsens växt, började irakierna leta efter vapen igen, säger Samir.
Ali Minshid, som arbetar för idrottsdepartementet, säger att det finns regler för vapeninnehav i Irak men att dessa inte följs.
– Jag har ett särskilt ID-kort som ger mig rätt att bära vapen, men det finns många irakier som är beväpnade utomhus utan tillstånd, och vår regering klarar inte att kontrollera det, erkänner han. Och trots att han arbetar för regeringen så stödjer Ali Minshid de familjer som skaffar och bär vapen utan tillstånd. – I den här situationen måste varje irakier köpa ett vapen. Även om han inte har tillräckligt med pengar så får han låna och köpa ett. Att skydda sin familj är mer viktigt än att äta, säger Ali Minshid.
