Jerusalem, 040527 (IPS) – Den israeliska attacken mot Rafah på Gaza-remsan kom knappast som en blixt från klar himmel. Och Israels “Operation regnbåge” har bara tagit en paus, och allt pekar på att striderna mellan israeler och palestinier, som har pågått under tre år vid den egyptiska gränsen, snart kommer att återupptas.
Förra veckans attack var den största militära operation som Israel har genomfört på Gaza-remsan sedan intifadan bröt ut i september 2000. Den massiva attacken kom efter det att 13 israeliska soldater hade dödats i attacker på Gaza-remsan veckan innan.
Men förra veckans våldsamheter är bara det senaste kapitlet i en lång och plågsam historia.
Majoriteten av Gaza-remsans invånare är ättlingar till flyktingar från kriget 1948-49. Det kriget ledde till en enorm ström av flyktingar från det nuvarande Israel till Gaza-remsan, Västbanken och andra arabländer.
Gaza-remsans befolkning uppgår nu till 1,23 miljoner, varav ungefär 900 000 är registrerade som flyktingar.
Av dem lever ungefär hälften i så kallade flyktingläger, som med tiden har utvecklats till tätbefolkade bostadsområden.
Det finns också ett antal israeliska bosättningar i området, och de har naturligtvis utlöst nya spänningar.
Rafah har en befolkning på omkring 120 000, varav 90 000 är flyktingar och bor i “läger” med namn som Brazil och Canada, samt i vanliga bostadsområden som Salaam och Tel al-Sultan.
Namnen Brazil och Canada kommer från tiden innan sexdagarskriget 1967, då Israel annekterade stora landområden efter att ha angripit sina arabiska grannländer. En brasiliansk FN-styrka var då stationerad i Rafah för att skilja de egyptiska och israeliska styrkorna åt vid gränsen. Kanadensarna i FN-styrkan kallade deras bas för Brazil som ett skämt. Men namnet blev kvar när soldaterna åkte hem.
Under de senaste två veckorna har folk som bor nära gränsen åter igen fått se israeliska inträngningar och attacker. Våldsamheterna har pågått sporadiskt sedan den senaste intifadans utbrott, i september 2000.
Intifadan blev slutet för den fredsprocess som hade börjat ta form efter fredsavtalet i Oslo 1993. Det finns många anledningar till intifadans utbrott. Men den utlösande faktorn var när den dåvarande oppositionsledaren Ariel Sharon besökte den heliga plats som judarna kallar Tempelberget och som muslimerna kallar Haram al- Sharif.
Månaden innan hade förhandlingarna mellan den palestinske ledaren Yassir Arafat och dåvarande israeliska premiärministern Ehud Barak kollapsat.
Den långsamma processen mot ett slutgiltigt fredsavtal fortsatte, men många palestinier blev frustrerade över att det gick så långsamt. Den israeliska armén å sin sida var från början beredd på att slå ner varje våldsutbrott i en rejäl styrkedemonstration, och båda attityderna ledde till en snabb eskalering.
Den israeliska närvaron längs gränsen mot Egypten har inte oväntat varit en krutdurk under intifadan, eftersom Rafah är en av de platser där de israeliska soldaterna kommer i direkt kontakt med palestinsk-kontrollerat område. Det är också det ställe som israelerna menar att palestinierna använder för att smuggla in vapen från Egypten.
Enligt Oslo-avtalet ska den israeliska armén behålla kontrollen över gränsområdet. Och även enligt Ariel Sharons plan för ett israeliskt tillbakadragande från Gaza-remsan ska armén stanna kvar vid gränsen.
Men allt fler röster, även inom den israeliska armén, ifrågasätter nu hur klokt det är att stanna kvar vid gränsen. Rafah kommer inte att stabiliseras så länge armén är kvar. Och det kan finnas alternativ till en israelisk närvaro – i synnerhet ett närmare samarbete med Egypten, som liksom Israel inte vill ha tungt beväpnade militanta grupper i Gaza.
Sharon försöker fortfarande att omarbeta sin plan för tillbakadragande sedan den förkastats av hans eget parti, Likud. Större egyptiskt deltagande och ett stegvis tillbakadragande kan vara två förändringar som skulle kunna blidka högerns motstånd mot planen.
Operation regnbåge hade säkerligen flera syften, men den kan också ha varit ett sätt för Sharon att visa att även om han arbetar på en plan för Israels tillbakadragande så kommer han fortfarande att slåss i Gaza, och att han förmodligen kommer att fortsätta med det även om armén drar sig tillbaka.
Trots förlusterna veckan innan Israels offensiv mötte de israeliska styrkorna inget betydande motstånd från de lätt beväpnade palestinierna.
Israels tunga vapen hade däremot en förödande effekt på staden Rafah, dess hus, dess infrastruktur och dess invånare.
Minst 41 palestinier dödades under en vecka, och Israel förstörde 45 hus, utöver de omkring 80 som revs veckan innan. Det gjorde ytterligare omkring 550 människor hemlösa.
Den israeliska armén visade upp tre tunnlar som den hävdar hade använts för att smuggla vapen från Egypten till Gaza. Att avslöja och förstöra sådana tunnlar var ett av de uttalade målen för Israels offensiv.
Men det omfattande våldsutövandet och de israeliska styrkornas beteende fick operationen att se ut mer som en bestraffningsåtgärd. Bland annat ” skingrade” de israeliska styrkorna en demonstration med hjälp av stridsvagnseld och en missilattack från en helikopter.
Sådana handlingar tyder antingen på en odisciplinerad ilska eller på en avsiktlig strategi för kollektiv bestraffning mot civila för att militanta grupper attackerade israeliska soldater. I den israeliska militärens terminologi talar man ofta om sådana aktioner som ett sätt att upprätthålla arméns “avskräckande kapacitet”, eller som “styrkedemonstrationer”.
I det israeliska försvarsdepartementets korridorer och inom armén medgav vissa att operationen innefattade ett element av hämnd för de israeliska soldaternas död. För palestinierna i Rafah var det ett faktum som var uppenbart redan från början.
Rent militärt kommer offensiven inte att leda till särskilt mycket så länge den israeliska armén ockuperar hela Rafah, skär av staden från resten av Gaza-remsan och går från hus till hus för att genomsöka palestinska bostäder – så som armén gjorde i området Tel al-Sultan.
Men smugglingen är en kommersiell affär, och om det finns tillräckligt med pengar finns möjligheten att mindre kvantiteter av tyngre vapen kommer att kunna föras in i Gaza.
Militära och strategiska analytiker påpekar att aktionen mot tunnlarna vid gränsen förmodligen kommer att drabba vapensmugglingen tillfälligt. Och genom att riva hus och bredda korridoren vid gränsen tvingar man smugglarna att gräva ännu längre tunnlar. Men det är inte många som väntar sig att sådana kortsiktiga framgångar för Israel kommer att leda till fred.
