New Delhi, 040109 (IPS) – Den nyuppväckta fredsprocessen mellan kärnvapengrannarna Indien och Pakistan tycks vara genuin. Men den är skör. Alltför många gånger i historien har försöken att skapa fredligare relationer mellan de båda rivalerna kollapsat.
Det är därför logiskt att man ställer sig frågan om länderna menar allvar denna gång. Detta trots att den indiske premiärministern Atal Bihari Vajpayee och den pakistanske presidenten Pervez Musharraf i sitt gemensamma uttalande efter tisdagens toppmöte beskrev det hela som en ”historisk” händelse. Ett förenklat svar på den frågan är att fredsprocessen är genuin, men samtidigt mycket skör och att den fortfarande kan haverera. För att processen ska ros i hamn krävs att den befästs i båda länderna inom de närmaste månaderna. Samtidigt är läget för försoning betydligt bättre än det var när ländernas ledare senast möttes i Agra i Indien 2001, eller i pakistanska Lahore 1999. Mötet i Lahore kom bara nio månader efter ländernas beryktade kärnvapentester, som väckte rädsla för ett kommande armageddon. Men den pakistanska armén var mycket misstänksam mot landets dåvarande civila regering under styre av Nawaz Sharif. Och militären lyckades få den begynnande fredsprocessen att rasa ihop genom att utlösa en allvarlig konflikt vid Kargil i Kashmir. I och med det dog fredsprocessen och ett stort krig var mycket nära att bryta ut.
Vid mötet i Agra sommaren 2001 misslyckades Vajpayee och Musharraf att nå framsteg i frågor som är viktigast för de båda länderna. För Pakistan handlar det om den omtvistade delstaten Kashmir, och för Indiens del om att få ett slut på det man kallar den ”gränsöverskridande terrorismen” från pakistanskt håll.
Men denna veckas möte i Islamabad mellan Vajpayee och Musharraf samt den pakistanske premiärministern Mir Zafarullah Khan Jamali genomfördes under helt andra omständigheter. Efter terrorattentaten den elfte september 2001 har kampen mot terrorismen hamnat högst upp på den globala dagordningen, vilket har gynnat Indien. Samtidigt tvingade kriget mot talibanerna i Afghanistan USA att förändra sin hållning gentemot Pakistan.
Dessutom har de gamla rivalerna sedan i höstas närmat sig varandra genom en rad förtroendeskapande åtgärder.
Desto viktigare har dock den aktivitet som pågått bakom kulisserna varit. I synnerhet den mellan Indiens nationella säkerhetsrådgivare Brajesh Mishra, hans pakistanske motsvarighet Tariq Aziz och Musharrafs rådgivare Hamid Javed. Det var deras kontakter som beredde vägen för veckans framgångar i Islamabad. En av de kritiska frågorna har varit att Indien krävt att Pakistan ska sluta stödja de militanta grupper som tar sig över gränsen för att genomföra aktioner i den indiska delen av Kashmir.
Och situationen har förändrats. I slutet av november utlyste Pakistan vapenvila längs den gemensamma gränsen i Kashmir, och något senare gjorde Indien detsamma. Vapenvilan har hållit förvånande bra.
Man ska heller inte glömma den roll som i synnerhet USA och Storbritannien spelat. Den amerikanska regeringen erbjöd i juni Pakistan ett biståndspaket värt tre miljarder dollar, på villkor att landet skulle samarbeta i kampen mot terrorismen, förbättra relationen med Indien och arbeta för demokratisering. Samtidigt har en stor del av det pakistanska etablissemanget insett hur betungande det har varit att stödja militanta grupper från Afghanistan till Kashmir. Extremister har tagit sig in på viktiga positioner i den pakistanska statsapparaten.
Det tydligaste exemplen på de extrema gruppernas makt är de två mordförsöken mot Musharraf som iscensattes så sent som den 14 och 25 december förra året. Det inre hotet från islamismen är tydligt.
Och i detta finns en av nyckelfrågorna för en lyckad dialog mellan länderna. Pakistan måste isolera extremisterna och rensa de statliga institutionerna från deras inflytande.
Men det är ingen enkel uppgift. Bland konservativa nationalister betraktas Musharraf som en ”förrädare” när det gäller frågan om Kashmir. För att hålla liv i fredsprocessen måste Musharraf kunna övertyga eller åtminstone tysta sina kritiker genom att hänvisa till konkreta vinster som dialogen med ärkefienden fört med sig. Den mest kritiska frågan i detta sammanhang är som alltid Kashmir, som i båda länderna fått en prägeln av en symbol för den nationella identiteten. Ingen kan förvänta sig att man inom kort ska lansera en fungerande och stabil lösning på frågan om Kashmir. Men om diskussionerna fortsätter, kan själva dialogen i sig betraktas som ett resultat. De indiska ledarna måste inse de svårigheter Musharraf brottas med och stödja honom. Det bästa sättet att göra det sker genom att förhandla fram fler förtroendebyggande åtgärder mellan länderna. Dit hör exempelvis lättade visumregler, utökade kontakter mellan folken, ökad turism och samarbete inom vetenskap och teknik.
Men den typen av åtgärder måste också följas av en positiv utveckling i Kashmir. Från indisk sida skulle man kunna minska de uppskattningsvis 400 000 soldater som finns posterade i Kashmir med exempelvis 50 000 man.
Ett annat viktig steg skulle vara att ”mjuka upp” den kontrollinje som skiljer länderna i Kashmir. En bra start är den föreslagna busslinje som kan komma att öppna mellan indiska Srinagar och Muzaffarabad i den pakistanska delen av Kashmir. Men detta måste följas av att man öppnar fler gränsövergångar och gränshandelsstationer. För att dessa åtgärder ska lyckas krävs att Indien framstår som generöst och storsinnat. Eftersom Indien är det större och rikare av de båda länderna kan man vidta åtgärder på egen hand, utan att vänta på gentjänster från Pakistan.
Men det kräver ett stort beslut – ett beslut om att bryta med det dystra förflutna som har präglats av ömsesidiga beskyllningar, krigshets och rivalitet. * Praful Bidwai är en av Indiens mest kända krönikörer och skriver regelbundet för ett antal indiska tidningar, bland andra Frontline och Tehelka.com. Han var tidigare redaktör på Times of India, och han har också skrivit ett 20-tal böcker, framför allt om Indiens kärnvapenpolitik.
