Havanna, 021016 (IPS) – Det har i dagarna gått 40 år sedan den så kallade Kubakrisen näst intill utlöste ett kärnvapenkrig i världen. Under helgen möttes några av de forna fienderna och huvudaktörerna vid krisen i den kubanska huvudstaden.
Konferensen anordnades för att analysera och diskutera de lärdomar som kunde dras av Kubakrisen – en av de mest dramatiska händelserna under det kalla kriget. Intresset för att diskutera krisen ledde till att den forne amerikanske utrikesministern Robert McNamara accepterade den kubanske presidenten Fidel Castros inbjudan. McNamara, som satt mitt emot Castro, sa vid konferensens öppnande den 11 oktober att en fullständig katastrof undveks med enbart en hårsmån.
Han sa samtidigt att de flesta av den dåvarande amerikanske presidenten John F. Kennedys rådgivare föreslog massiva bombningar av Kuba. En del röster ville dock att man skulle avvakta så länge som möjligt.
Om rådet att bomba Kuba hade följts hade landet enligt McNamara “försvunnit” – och den katastrof som följt i USA och Sovjetunionen hade blivit enorm. McNamara tillade att han i samband med krisen lärt sig något viktigt; att det är nödvändigt att förhindra att militären begår misstag som kan kosta tusentals människor livet. Och än värre kan konsekvenserna bli om kärnvapen finns med i bilden.
Kubakrisen tog fart i oktober 1962 när USA fick fram bevis på att Sovjet utplacerat kärnvapenmissiler på kubanskt territorium, med en räckvidd som kunde nå flera amerikanska städer.
Bara dagar innan bevisen lades fram hade Kennedy fått ett fullständigt förnekande om missilernas existens från ryssarna.
Under två veckors tid steg spänningen mellan supermakterna. Krisen avslutades med att den dåvarande Sovjetledaren Nikita Chrustjev gick med på att avlägsna missilerna, under förutsättning att USA gjorde detsamma med de kärnvapen man hade utplacerade i Turkiet.
Det var en överenskommelse som räddade världen från ett kärnvapenkrig. Men Castro kände sig överkörd eftersom den kubanska regeringen helt ställts utanför diskussionerna och beslutsfattandet.
I en artikel om krisen skriver den kubanske militärhistorikern Tomás Diez Acosta att den kubanska regeringen aldrig mer litade på Sovjets förmåga att hantera stora problem.
Den kubanska uppfattningen var att Sovjet borde ha ingått ett gemensamt försvarsavtal med Kuba och öppet redovisat utplacerandet av kärnvapenmissilerna – vilket skulle ha förändrat situationen radikalt.
– Ansvaret för krisen vilade på de två supermakterna, säger den kubanske vicepresidenten José Ramón Fernández, som organiserade helgens konferens. I förberedelserna för konferensen skrevs i de kubanska medierna att krisen måste förstås som en del av den systematiskt aggressiva amerikanska politiken mot Kuba. Enligt Fernández var krisen en höjdpunkt i alla de “fientliga attacker som den amerikanska regeringen satte igång mot Kuba efter revolutionens triumf”.
Förutom McNamara, deltog från den amerikanska sidan även den forna Kennedy-rådgivarna Arthur Schlesinger, Richard Woodwin och Theodore Sorensen vid den slutna konferensen. Dessutom fanns tidigare CIA-anställda, medlemmar av Kennedys familj och amerikanska akademiker på plats.
Även flera forna Sovjetledare deltog, däribland Anatoli Gribkov, som arbetade vid det sovjetiska försvarsdepartementet. På söndagen besökte gästerna Pinar del Rio, den plats där ett flertal av de sovjetiska kärnvapenmissilerna fanns utplacerade.
