Washington, 020315 (IPS) – Ingen salut, ingen hedersvakt, ingen fin middag på Vita huset stod på programmet. Inte ens en riktig fotosession med George W. Bush blev det när USA:s mest pinsamma allianspartner i kampen mot terrorismen kom på besök.
Uzbekistans president Islam Karimov öppnade sitt lands militärbaser för de amerikanska styrkorna inför USA:s krig i Afghanistan, och hans regim är en av Washingtons viktigaste samarbetspartner i “kriget mot terrorismen”. Men när han tidigare i veckan kom till Washington, fick Karimov ett trekvarts samtal med George Bush innan han artigt men diskret leddes till dörren och skickades vidare.
Men besöket var ändå inte fruktlöst för den uzbekiske diktatorn. USA lovade att tredubbla det amerikanska biståndet, att ge militär utbildning och utrustning för miljontals dollar och ytterligare några miljoner i exportkrediter. Dessutom skrev man under ett fempunkters “strategiskt partnerskap”.
Karimov har styrt Uzbekistan med järnhand sedan Sovjetunionen föll samman, och han är kanske den mest generande nya allianspartnern i USA:s koalition mot terrorism.
– Han är som en skunk på en trädgårdsfest, sa en tjänsteman vid utrikesdepartementet som inte ville framstå med sitt namn. Franklin D. Roosevelt sa en gång om den nicaraguanske diktatorn Anastasio Somoza, att “han är en SOB (son of a bitch), men han är vår SOB.” På samma sätt har Karimov nu blivit Washingtons SOB i Centralasien. Karimov är beryktad för sin hänsynslöshet. Efter att ha förtryckt den politiska oppositionen – vars ledare antingen har fängslats efter falska anklagelser eller tvingats att gå i exil – har Karimov nu vänt sig mot de muslimer som väljer att utöva sin tro i moskéer som inte är godkända av staten.
Ungefär 7 000 muslimer sitter i fängelse, där de rutinmässigt utsätts för tortyr, enligt rapporter från Amnesty, Human Rights Watch och det amerikanska utrikesdepartementet.
Polisen i landet spärrar ofta in familjemedlemmar som gisslan för att få misstänkta dissidenter att överlämna sig själva till myndigheterna.
Sådana metoder har lett till uppror mot regimen, exempelvis det som startades av islamistiska rörelsen i Uzbekistan under nittiotalet. För att komma undan förtrycket flydde många yngre militanta medlemmar i rörelsen till Afghanistan, där de fick skydd av talibanrörelsen och skapade band till Usama bin Ladins nätverk al-Qaida.
Rörelsen utförde en serie attacker under 1999 och 2000, men utgjorde aldrig något omedelbart hot mot Karimovs regim, enligt säkerhetsanalytiker.
Men inför attacken mot talibanerna och al-Qaida nämnde George W. Bush den islamistiska rörelsen i Uzbekistan som en del av al-Qaidas nätverk, vilket kom som en skänk från ovan för Karimovs regim.
“Den lyckoträffen var så stor att Karimov, efter att ha utsetts till USA:s allianspartner i kriget mot terrorismen, började känna sig som ledare inte bara över Uzbekistan utan över hela Centralasien”, skriver Muhammad Salih, Karimovs mest kända motståndare och ledare för Erk-partiet (Frihetspartiet) i New York Times. Salih lever numera i exil.
Kombinationen av sådana regionala ambitioner och ett förskräckligt facit när det gäller mänskliga rättigheter har gjort Karimov till bevismaterial nummer ett för de som hävdar att USA är på väg att begå samma misstag som under kalla kriget genom att liera sig med regeringar vars politik leder till just de problem som man säger sig vilja bekämpa.
“Att föra fram Uzbekistan som en regional övermakt skulle leda till att man förstärker en viktig källa till instabilitet i Centralasien: inrikes politiskt förtryck som leder till att islamistiska rörelser radikaliseras och till att det folkliga stödet för dem växer” skriver Pauline Jones Luong vid Yale University och Erika Weinthal vid Tel Avivs universitet i en artikel i det inflytelserika magasinet Foreign Affairs.
