New Delhi, 020305 (IPS) – I de flesta frågor är det en avgrund som skiljer mellan Indiens tidningsmoguler och landets vänsterintellektuella. Men på ett område står de enade i motståndet mot utländska investeringar i tidningsbranschen.
Regeringspartiet BJP har lagt fram ett förslag om att delvis öppna möjligheten för utländska företag att investera i indiska tidningar. En parlamentarisk panel som tillsattes för att utreda förslaget fann ett oväntat enat motstånd.
– De tryckta medierna har en större uppgift än att bara tjäna pengar, säger Somnath Chatterjee, som leder panelen och är ledare för kommunistpartiet i Västbengalen.
Och Indiens tidningsägare har kämpat med näbbar och klor mot alla försök att förändra ett kabinettsbeslut från 1955 som innebär att inga utländskt ägda tidningar får publiceras i Indien.
Indien stoltserar med världens femte största tidningsindustri. Det finns 6 830 engelskspråkiga tidningar, och nästan 40 000 tidningar på lokala språk.
De är alla förbjudet område för utländska investerare, till skillnad från nyare elektroniska medier, som har växt enormt den senaste tiden. I dag finns det 22 marksända tv-kanaler och 100 satellitkanaler i landet.
Sedan femtiotalet har informationsdepartementet haft åsikten att “utländskt ägande eller kontroll över tidningar kommer oundvikligen att leda till att de används för att påverka den indiska opinionen till förmån för utländska intressen.” Men framväxten av elektroniska medier och liberaliseringen av Indiens ekonomiska politik har uppmuntrat landets informationsminister Sushma Swaraj att försöka justera lagen från 1955.
Motståndet mot en lagändring kommer framför allt ifrån de 34 tidningar som kontrollerar 76 procent av den indiska tidningsmarknaden.
Det allra starkaste motståndet har kommit från ledande tidningar som Times of India, som har en upplaga på 1,6 miljoner exemplar.
Times-redaktören Dilip Padgaonkar förutspår en dyster framtid med rika utländska medieföretag som hänsynslöst skulle kasta sig över den indiska tidningsmarknaden om de släpptes in.
Padgaonkar påpekar att det var oron över ideologisk dominans och politisk inblandning utifrån som ledde till lagarna som stiftades 1955.
Han menar att i dagens läge med internationell terrorism så är lagarna extra betydelsefulla.
– Landet har betalt ett högt pris för att ha sett emellan fingrarna när det gäller utländska pengar som har använts för att elda på religiös fanatism inom vissa utbildningsinstitutioner, säger Padgaonkar. De institutioner han talar om är islamistiska koranskolor, så kallade madrasah.
Men Padgaonkars argument går samtidigt rakt emot tidningens generella uppfattning om utländska investeringar. Times of India stödjer ekonomisk liberalisering och en öppen marknadspolitik i Indien.
Dessutom hörs det inga anklagelser om ideologisk dominans mot de mycket framgångsrika och utlandsägda indiska tv-kanalerna, exempelvis den Hong Kong-baserade Star-TV, som drivs av James Murdoch, son till den australiske mediemogulen Rupert Murdoch.
De indiska tv-kanalerna har ett enormt inflytande i hela regionen, och flera av Indiens grannländer ser dem som ett uttryck för kulturimperialism.
Pakistan förbjöd nyligen indiska kanaler att visas i landet.
Shekhar Gupta, chefredaktör för Indian Express, är en av få redaktörer i de stora tidningarna som är för utländska investeringar i branschen. Han säger att det kommer att skapa en bättre konkurrens och att det oundvikligen kommer att ge en högre kvalité, vilket ligger i läsarnas intresse.
– Det är höjden av naivitet att tro att regeringen inte ska kunna reglera publikationer om man tillåter utländska investeringar. Ingen regering med självrespekt kommer att tillåta en situation där den nationella säkerheten äventyras, säger Gupta.
Men Gupta har också attackerats för sina synpunkter. En av de andra stora tidningsdrakarna, Hindustan Times, hävdar att en del tidningsledningar vill ta sig ur de svåra tider som råder nu, med vikande annonsintäkter.
Hindustan Times skriver i en ledarartikel att en del tidningsledare tycks vilja sälja ut sina tidningar till utlänningar för att sedan “fly till en bekväm exiltillvaro i London, Dubai eller Bahamas.”
