010219 (IPS) – För ett par år sen infördes en kvoteringslag för kvinnliga lokalpolitiker i Nepal. Och nu har kvinnorna börjat ta plats – och göra sina röster hörda – i det av tradition manligt dominerande offentliga livet.
Sangita Manandhar har två barn att ta hand om, och hon hade aldrig ställt upp i valet till lokalfullmäktige i huvudstaden Kathmandu om det inte vore för att kvinnor nu fått en egen kvotgrupp. Detta gjorde att hon kandiderade och vann en plats i lokalfullmäktige, efter att ha besegrat två andra kvinnliga kandidater.
Hon är en av de 40 000 kvinnor som genom att ta en plats i de lokala organen tagit steget ut i det offentliga i det lilla landet vid Himalayas fot.
Kvotgruppen för kvinnor skapades genom en lag 1999. Enligt den är en plats i varje distrikt öronmärkt för en kvinna. Dessutom är en femtedel av platserna i varje valdistrikt vikta för kvinnor.
Manandhars nya position har uppmuntrat kvinnor i hennes område att komma till henne med problem som hustrumisshandel och skilsmässor.
Nepal är ett land där männen dominerar det sociala, ekonomiska och politiska livet. Endast tre av tio kvinnor är läs- och skrivkunniga, medan siffrorna för männen är mer än dubbelt så höga. Kvinnor arbetar i genomsnitt drygt tre timmar mer om dagen än männen. Och kvinnors plats i det politiska livet är fortfarande undanskymd. Mindre än fem procent av parlamentetsledamöterna är kvinnor.
Men trots den nya kvoteringen och den tio år gamla konstitutionen som garanterar social, ekonomisk och politisk jämställdhet, så är verkligheten fortfarande annorlunda.
I en landsrapport inför en kommande konferens organiserad av FN:s ekonomiska och sociala kommission för Asien och Stilla havsområdet, beskrivs kvoteringssystemet som ett positivt steg i rätt riktning. Men det kommer inte att bli lätt för de nyinröstade kvinnorna att behandlas som jämlikar.
Manandhar säger dock att hon inte haft några problem att samarbeta med de manliga kollegor som tillhör samma parti som henne.
Men en del kvinnliga lokalpolitiker säger att de inte får en jämlik behandling och att många i lokalbefolkningen föredrar att söka upp de manliga politikerna istället.
En kvinna säger att hon tvingades flytta ut från sin mans storfamiljshushåll eftersom hennes svärföräldrar inte godkände att hon tagit steget ut i det offentliga livet.
– Det är viktigt att vi arbetar för att bygga upp ett förtroende för de lokala kvinnliga representanterna. Deras närvaro måste kännas, och deras röster höras, säger Hari Devi Ranjitkar, som för tre år sedan utsågs till chef för Kathmandus departement för socialvård.
Ranjitkar borde veta. Hon är den enda kvinnan som leder något av stadens tolv departement. Och hon säger sig ofta vara ensam när det gäller att se kvinnor som jämlika i planerandet av lokala utvecklingsstrategier.
– Mina manliga kollegor säger att så länge som kvinnor är synliga kommer deras närvaro att påverka. Men det är inte sant. Vi måste skapa en miljö där de kan göra sig hörda.
(010219)
.
