000414 (IPS) – Den Internationella valutafonden, IMF, bordeskrota sina långsiktiga låneprogram till fattiga länder, eftersomden saknar kompetens när det gäller fattigdomsbekämpning. Dethävdas i en ny rapport som en rad tungviktare inom amerikanskbiståndspolitik har skrivit under.
Det var det Washingtonbaserade Overseas Development Council, ODC, som på onsdagen gav ut rapporten som uppmanar IMF att lämna över ansvaret för alla långsiktiga program som påverkar utvecklingen i fattiga länder till Världsbanken.
I synnerhet IMF:s huvudprogram för biståndsfinansiering, Programmet för fattigdomsbekämpning och tillväxt (PRGF) borde läggas under Världsbanken, enligt rapporten, som också uppmanar IMF att begränsa sin utlåning till kortsiktiga avtal med länder som har makroekonomiska problem.
“IMF har unik kompetens när det gäller makroekonomisk analys, men den har ingen expertis i frågor om fattigdomsbekämpning, som är målet för långsiktig utvecklingsfinansiering”, skriver rapportens författare. De noterar att Valutafondens försök att införa villkor för lån på medellång och lång sikt generellt sett har varit ineffektiva.
“IMF:s råd borde även i framtiden ha stor betydelse för Världsbankens beslut om lån, men den borde inte ha vetorätt”, enligt rapporten.
Rapportens undertecknare vill också att USA:s vetorätt i Valutafonden ska avskaffas, och att röstfördelningen i IMF:s styrelse ska förändras, så att utvecklingsländerna får större inflytande.
Bland de fjorton experter som har skrivit under rapporten finns den förre vicepresidenten i den Inter-amerikanska utvecklingsbanken, Nancy Birdsall, och den kontroversielle chefsekonomen på Världsbanken, Joseph Stiglitz, som avgick i slutet av förra året. Stiglitz öppna kritik mot IMF:s hantering av Asienkrisen 1997-1999 retade upp flera höga tjänstemän inom IMF och USA:s finansdepartement.
Flera representanter för inflytelserika ickestatliga organisationer, exempelvis Oxfam International och Jordens Vänner, har också deltagit i ODC:s arbete med rapporten, som släpptes bara några dagar innan IMF:s och Världsbankens årliga vårmöten som ska hållas här i Washington.
Årets möte har fått ovanligt mycket uppmärksamhet i media, både på grund av att tusentals aktivister från kyrkor, fackföreningar, miljöorganisationer och människorättsorganisationer planerar att använda civil olydnad för att stoppa mötena, och för att Valutafonden möter ständig kritik bland annat från den amerikanska kongressen för sitt agerande under Asienkrisen.
En oberoende rapport som tagits fram på initiativ av Kongressen hävdade också att IMF bara borde ge kortsiktiga lån i krissituationer. Men IMF försvarar sin roll, även om den nya verkställande direktören, Horst Köhler, som tillträder i maj, inte har velat uttala sig om sina avsikter.
ODC:s rapport uppmanar Köhler att begränsa IMF:s aktiviteter, så att den fullgör tre huvudsakliga uppgifter; att ge kortsiktiga lån till länder som drabbas av ekonomiska kriser, att ge rådgivning till alla länder genom en dialog om makroekonomisk politik och att samla information om ländernas makroekonomiska politik och om deras finansmarknader.
IMF har utvecklas från den ursprungliga uppgiften, att hålla stabila växelkurser för valutan i de stora industrialiserade länder, till att bli ett låneinstitut för kortsiktiga lån till utvecklingsländer som drabbats av makroekonomiska kriser, till exempel problem med betalningsbalansen.
Men efter skuldkrisen i Latinamerika 1982, övertygades IMF om att krisen var en konsekvens av djupare strukturella problem, och breddade sin politiska dagordning så att den innefattade lån på längre sikt.
De nya långsiktiga låneformerna krävde att regeringarna i låntagarlanden skulle skära ned de offentliga utgifterna, ett villkor som ofta resulterade i svåra nedskärningar i landens sociala service, till exempel sjukvård och utbildning.
När bland andra ickestatliga organisationer protesterade mot IMF:s krav, började Valutafonden ställa upp mer specifika villkor för sina lån, till exempel nedskärningar i militärbudgetar och åtgärder mot korruption.
“Som en följd av det blev IMF i allt högre grad inblandade i regeringarnas arbete”, enligt rapporten, som noterar att utvidgningen av IMF:s roll kulminerade i och med två förändringar av Internationella valutafondens politik den senaste tiden, som innebär att IMF kommer att vara inblandade i nationella politiska beslut i ännu högre grad än tidigare.
Den första förändringen är att man ska kräva av de fattigaste länderna att de går igenom två av IMF:s treåriga strukturanpassningsprogram för att kvalificera sig för skuldavskrivningsinitiativet HIPC. “Det var aldrig tänkt att IMF skulle hantera fattigdom, men genom det här blir ett IMF-program ett instrument för att inleda ett viktigt initiativ för fattigdomsbekämpning.”
Den andra utvecklingen var att IMF:s nya strukturanpassningsprogram PRGF innebär att fattigdomsbekämpning för första gången blir ett av IMF:s uttalade mål.
Rapportens författare menar att det inte är vettigt med tanke på IMF:s expertis i makroekonomiska frågor, till skillnad från Världsbankens mycket bredare inriktning på utvecklingsfrågor, inklusive fattigdomsbekämpning. I rapporten förespråkas i stället att ansvaret för PRGF övergår till Världsbanken.
(000414)
.
