Washington, 080512 (IPS) – Afroamerikaner löper betydligt större risk än vita att gripas och bli fängslade i det snart 30-åriga “krig mot narkotikan” som pågår i USA. Det framgår i två färska rapporter.
Trots att en majoritet av dem som döms för narkotikabrott är vita medborgare, så är det den svarta befolkningen som utgör “fronten” i kampen mot narkotikan, enligt en ny rapport från Human Rights Watch, HRW. Av alla som dömts till fängelse för narkotikabrott sedan kriget mot narkotikan inleddes år 1980 så har 53,5 procent varit afroamerikaner, enligt rapporten som bygger på uppgifter fram till 2003, det senaste året som det finns statistik för.
I de 34 delstater som granskats i HRW:s rapport så visar det sig att det är nästan tolv gånger troligare att en svart person som döms för ett narkotikabrott hamnar i fängelse jämfört med en vit person.
En annan rapport från The Sentencing Project har jämfört hur många personer som gripits för narkotikabrott i USA:s 43 största städer under samma period. Det visade sig att antalet gripna afroamerikaner har ökat med 225 procent under tidsperioden, medan antalet gripna vita bara ökade med 70 procent. Detta trots att det inte finns några bevis för att narkotikanvändningen förändrats särskilt hos någon av folkgrupperna.
I elva av städerna så har antalet gripna svarta ökat med mer än 500 procent sedan kriget mot narkotikan inleddes.
– Svarta amerikaner i storstäderna har drabbats hårdast av kriget mot narkotikan, säger Michael Tonry, professor i straffrätt vid universitetet i Minnesota, som arbetar med Sentencing Project. Tonry menar att den afro-amerikanska befolkningen drabbats betydligt hårdare av kampanjen mot narkotikan – på alla nivåer.
– De har gripits, åtalats, dömts och fängslats i allt högre utsträckning sedan början av 1980-talet – helt oproportionellt i förhållande till deras andel av befolkningen och deras andel av antalet narkotikamissbrukare.
Jamie Fellner, som skrivit HRW:s rapport, påpekar att de flesta som fälls för narkotikabrott är vita, medan de flesta som skickas i fängelse för samma brott är svarta.
Lösningen ligger inte i att fängsla fler vita utan i att radikalt ompröva hur man ska hantera narkomani och mindre allvarlig narkotikabrottslighet, säger Fellner.
De båda rapporterna lanseras samtidigt som landets rättsskipning och “kriget mot narkotikan” blivit alltmer ifrågasatta. För ett par veckor sedan rapporterade New York Times att inget annat land har så många fångar som USA i förhållande till sin befolkning. För närvarande sitter 2,3 miljoner amerikaner fängslade eller häktade. En halv miljon av dessa fångar är inlåsta på grund av narkotikabrott, vilket kan jämföras med att 40 000 personer satt fängslade eller häktade för samma brott 1980, då kriget mot narkotikan inleddes. Att fler än hälften av dem som avtjänar straff för narkotikabrott är svarta samtidigt som mycket som tyder på att många gånger fler vita begår narkotikabrott, innebär enligt de båda rapporterna att det finns anledning att fråga sig vilken roll rasfördomar har för narkotikapolitiken.
Ryan King som skrivit Sentencing Projects rapport menar att det finns anledning att ifrågasätta hur rättvisan fungerar, med tanke på att så många fler svarta amerikaner grips för narkotikabrott.
– Det är mycket besvärande att dessa trender inte beror på att andelen narkotikabrukare ökat bland afroamerikanerna, utan på beslut fattade av lokala tjänstemän om var man ska inrikta sina insatser mot narkotikan.
HRW konstaterar i sin rapport att drygt 38 procent av de svarta som sitter i fängelse är dömda för narkotikabrott. Bland de vita fångarna är en av fyra narkotikabrottslingar. Sentencing Project påpekar i sin rapport att det råder extremt stora skillnader mellan olika städer i fråga om hur många fler personer som gripits för narkotikabrott mellan 1980 och 2003.
Som exempel kan nämnas att antalet narkotikarelaterade gripanden i Tucson i Arizona ökade med 900 procent samtidigt som siffran för delstatshuvudstaden Phoenix stannade vid en blygsam ökning på 52 procent.
Detta tyder enligt rapporten på att hur många som grips snarare beror på vilka beslut som fattas på lokal nivå än någon generell förändring av befolkningens narkotikabruk.
