Congo Mirador, 080214 (IPS) – Humberto Márquez, Bild:Arnaldo Utrera): “Min pappa var fiskare, liksom min farfar, och även jag fiskade så länge det gick. Vi bor här för det är så vackert, men vi har det mycket svårt”, berättar 72-årige Antonio Navarro, där han sitter vid sitt lilla hus som står på pålar i vattnet vid byn Congo Mirador.
De flesta av de 120 små husen i Congo Mirador består av tunna brädväggar försedda med plåttak, byggda på pålar vid södra kanten av sjön Maracaibo i nordvästra Venezuela. I vissa hyddor finns bara av ett enda rum, som delas av alla familjemedlemmar inklusive tamdjur.
– Många av oss skulle behöva lite hjälp från staten, men någon sådan har aldrig kommit, berättar Navarro för IPS. – Vi har en skola, en kyrka (som också är byggd på pålar), och ibland kommer en läkare på besök. Det finns också en Mercal i byn – det vill säga en statlig affär som erbjuder livsmedel och andra varor till starkt subventionerade priser.
– Det finns inget att göra för en gammal man som mig, men detta är mitt liv och jag kommer inte att ge mig av.
För att nå fram till Congo Mirador reser man med båt från Puerto Concha, där motorvägen slutar vid sjön Maracaibo. Om vädret tillåter tar båtresan två timmar. Annars tar det fyra timmar att ta sig hit via floden Catatumbo som förser sjön med det mesta av dess sötvatten.
I genomsnitt blir området upplyst 150 dagar om året av Catatumbo-blixtar. Varje år lyses himlenupp av 1,6 miljoner blixtar. Var och en av dessa blixtar är så starka att de skulle kunna tända varenda lampa i hela Sydamerika, berättar miljöaktivisten Eric Quiroga för IPS.
Fenomenet är vackert, och lockar till sig besökare från fjärran.
– Turisterna kommer för att se blixtarna, i synnerhet européer och gringos, men det enda de gör är att de dyker upp, tar foton och försvinner igen. De gör inte av med några pengar här, beklagar sig Ana Villasmil, som står utanför byns lilla “bolivariska” skola.
Simón Bolívar var den som ledde självständighetskampen mot Spanien för flera latinamerikanska länder, däribland Venezuela. I dag är “bolivarisk” den term som landets president Hugo Chávez använder för sin politik i landet, och den långa raden av sociala satsningar som regeringen bedriver.
En “bolivarisk” skola ska ha en lunchmatsal, riktiga klassrum och ett bibliotek. Men denna skola är snarare en tvårumshydda byggd på pålar, där 71 elever huserar. Läraren Francisca Hernández är samtidigt rektor, administratör och gymnastiklärare.
Ana Villasmil berättar att barnen i byn ofta drabbas av magsjukdomar. När någon av byns kvinnor ska föda är det ofta hennes anhöriga som får hjälpa till. Mellan husen tar sig folk med kanoter, medan småbarnen tar sig runt med hjälp av avskurna plasttunnor och använder armarna som paddlar. De flesta bybor är kortväxta och vita, men mycket solbrända. Byn är som en venezuelanskt mikrokosmos. De enkla bostäderna påminner om de hyddor ursprungsbefolkningen tidigare levde i och vissa ortsnamn, som den närliggande byn Ologá, påminner om de afrikaner som transporterades hit som slavar för hundratals år sedan.
Villasmil säger att många ungdomar, men också äldre, gärna skulle vilja studera vidare.
– Men det finns ingenstans att ta vägen. När pojkarna gått ut sexan här så blir de fiskare, och flickorna blir gravida. José del Carmen Guerrero, 79, är byns äldste, och beklagar att de “satsningar” som regeringen lanserat mot fattigdomen, för bättre hälsa och utbildning, inte påverkat livet i Congo Mirador nämnvärt. – President Chávez sa att dessa satsningar skulle nå ut överallt i landet, men i detta hörn där vi lever har detta inte besannats, säger Guerrero till IPS.
Alexis Vega, från grannbyn Ologá, berättar att befolkningen är beroende av fisket.
– De månader då fångsten är dålig så får vi alla gå hungriga, och det statliga stödet vi får är mycket dåligt.
I kyrkan, som består av tre plåtväggar, finns två pokaler som det lokala fotbollslaget vunnit, bredvid en avbildning av fiskarnas och sjömännens skyddshelgon Carmen. Vega säger att lokalbefolkningen har en lång lista av behov som borde åtgärdas.
– Vi saknar dricksvatten, och får tvätta oss och laga mat med regnvatten. Vi har inte tillgång till någon som är sjukvårdskunnig, har ingen ordentlig kyrka och har otillräcklig tillgång på livsmedel. Dessa små byar är de perfekta platserna för att beskåda Catatumbos imponerande blixtar, men det finns inga anläggningar där turisterna kan övernatta.
Vega säger att befolkningen härstammar från de fiskarfamiljer som bosatte sig i området för närmare två hundra år sedan.
– Vi är skyddare av dessa blixtar, som vi vet producerar ozon, och ozon skyddar livet. Vi förtjänar bättre livsförhållanden och har samma rättigheter som andra venezuelaner.
*IPS arbetar med att utveckla en bildservice, och till denna artikel kan vi erbjuda följande två foton, som säljs separat till ett fast pris på 500 kronor per publicerad bild. Om ni vill publicera dessa var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt bilden/bilderna.
