Sao Paulo, 070529 (IPS) – I vad som en gång var ett fint hotell, men i dag är en fallfärdig byggnad efter att ha stått oanvänt under de senaste 13 åren, bor Silmara Congo med sina fyra barn, sin man och sin mamma. De cirka 150 familjer som sedan i mars lever här är en del av den växande, organiserade rörelse som kämpar för hemlösas och låginkomsttagares grundlagsstadgade rätt till skäligt boende.
Den brasilianska konstitutionen, som skrevs om 1988, erkänner uttryckligen allas rätt till skäligt boende, och fastslår att egendom, oavsett om den finns i städer eller på landsbygden, måste fylla en “social funktion”.
Till följd av detta har den brasilianska regeringen kunnat beslagta obebodda byggnader och obrukad mark för att använda för det allmännas bästa. Under det senaste årtiondet har samtidigt de rörelser som ockuperar hus för att ge människor skäliga bostäder blivit allt större, mer aktiva och bättre organiserade, i synnerhet i Sao Paulo.
Silmara Congo är en av de lokala samordnarna för de hemlösas rörelse i Sao Paulo, MSTC, som i mars återockuperade sjuvåningshuset som tidigare var hotell Santos Dumont. De var där för tre år sedan också, men då lyckades ägaren vräka familjerna som flyttat in.
Den här gången har dock ägaren intagit en annan position och ockupanterna har börjat anpassa byggnaden efter sina behov.
Familjer med sex eller fler medlemmar, som Congos, har blivit tilldelade tre rum per familj. Ensamstående och par utan barn bor i enrummare, och övriga familjer har fått två rum var. Städningen sköts i arbetslag som går i skift på varje våningsplan, och i början av ockupationen lagades maten gemensamt.
Omkring 400 000 bostäder står tomma i centrala Sao Paulo, som är en av världens största städer med sina 19 miljoner invånare. I Rio de Janeiro beräknas 18 procent av lägenheterna och husen stå oanvända, och i Brasilien i stort beräknas nära fem miljoner bostäder stå tomma. Samtidigt saknar cirka sju miljoner hushåll skäligt boende.
Förhållandet mellan antalet tomma byggnader och antalet människor som saknar skäligt boende är ett exempel på de sociala orättvisor som präglar Brasilien. En stor del av befolkningen har inte råd att betala hyra.
Brasiliens större städer fortsätter växa – med fattiga som bor i kåkstäder i utkanterna, medan en del av de rika flyttar bort från stadsgränserna till privata lyxkomplex och bostadsområden omgärdade av staket eller murar.
MSTC har sedan organisationen bildades 1997 ockuperat över 30 byggnader och förhandlat för att få stanna under rimliga villkor, berättar Ivaneti de Araujo, som är MSTC:s huvudkoordinator. Enligt henne består organisationen av 3 500 aktiva medlemsfamiljer och ytterligare lika många som är registrerade medlemmar men inte aktiva ockupanter.
34-åriga Ivaneti de Araujo blev ursprungligen känd inom rörelsen eftersom hennes erfarenheter av att leva på gatan visade sig värdefulla.
Den första husockupation som hon deltog i var då MSTC intog ett övergivet sjukhus i slutet av 1998. När maten tog slut i köket, där alla boendes middagar lagades, tvekade hon inte att ta ledningen och gå ut på gatorna och till affärer och företag för att be om donationer. Andra hade svårt att följa med henne, eftersom de inte stod ut med förödmjukelsen, berättar Araujo.
Redan som åttaåring började hon arbeta med att hugga sockerrör och skörda jordnötter. Hon slutade i skolan eftersom hon somnade av utmattning på lektionerna efter det hårda arbetet, och tog senare anställning inom låglönesektorn i en mindre stad nära Sao Paulo, innan hon gifte sig och flyttade till huvudstaden med sin man och sina tre barn, varav det första föddes när hon bara var 15 år.
I Sao Paulo hade både Araujo och hennes man svårt att hitta jobb och under 1998 levde de under flera månader på gatan med sina barn.
Hon säger att hennes liv förändrades när hon gick med i MSTC.
– Jag fick lära mig att jag hade rättigheter, och att hålla i möten och tala offentligt, säger Araujo.
Kvinnor är i majoritet bland ledarna för rörelsen, vilket Araujo förklarar med att kvinnor ofta är djärvare och i större behov av ett hem, eftersom de traditionellt har större ansvar för familjens överlevnad.
– Männen känner ofta skuld för att de inte kan försörja sin familj och bryts ned när de möts av motgångar. Många av dem faller in i alkoholism, säger hon.
Framtiden kommer att vara en lång kamp med få segrar, förutspår Araujo.
– Men det är värt det, för om du inte kämpar är du död, säger hon.
MSTC:s mål är att påverka marginaliserade människor att agera för att skapa sin egen historia och att bygga en stark social rörelse som angriper orsakerna till fattigdomen. I principförklaringen står att man vill bygga ett socialistiskt, jämlikhetssträvande och solidariskt samhälle.
