Kairo, 040102 (IPS) – När Joseph lämnar sitt hem börjar det jobbiga. Unga män hånar honom, försäljare tar ut överpriser och barn kastar sten mot honom samtidigt som deras föräldrar ser på.
Den sudanesiske bonden Joseph flydde till Egypten efter att regeringsstyrkor bränt ner hans hem och hotat hans familj. Men han känner sig inte välkommen i sitt nya hemland.
– Egyptierna dömer dig efter hudfärgen. Om man är mörkhyad blir man behandlad som en hund.
Joseph är en av de fler än 10 000 officiella flyktingar från Sudan som lever i Egypten. Tusentals fler har ansökt om flyktingstatus men ännu inte fått sina fall prövade.
FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, sköter ansökningarna för den egyptiska regeringens räkning. UNHCR:s utredningar skiljer mellan flyktingar och invandrare. För att betraktas som flykting krävs att alla kriterier uppfylls. Man går igenom tusentals ansökningar varje år, och tre av fyra får avslag.
De flesta egyptier ser dock ingen skillnad på frivilliga invandrare och människor som tvingats fly från sitt hemland.
Mamdouh Hussein arbetar som gatuförsäljare i Kairo. Han känner till att det pågår ett inbördeskrig i grannlandet Sudan – ett krig som lett till två miljoner människors död och att miljontals förlorat sina hem. Men Hussein känner trots det ingen sympati för de sudanesiska flyktingarna. – Dom kommer hit för att ta våra jobb och för att få visum till Europa och Amerika. Varför får inte jag ett visum eller pengar för att försörja min familj – jag är ju också fattig, beklagar han sig.
Hussein erkänner att han bemöter svarta afrikaner med förakt. I synnerhet gäller det konkurrerande gatuförsäljare – Om dom inte tycker om det borde dom åka hem, säger han.
För Fatma, som egentligen heter något annat, finns det inga valmöjligheter. Hon flydde ifrån Sudan för tre år sedan efter att ha torterats och våldtagits av soldater. Fatma har ansökt om flyktingstatus och arbetar under handläggningstiden som städare. Fatma saknar, precis som alla andra som väntar på att få flyktingstatus, arbetstillstånd och får heller inte någon ekonomisk hjälp under väntetiden. Hon tvingas därför jobba illegalt under de ungefär 18 månader som handläggningen kommer att ta.
Denna situation utnyttjas av många arbetsgivare, som anställer desperata flyktingar och behandlar dem illa, eller vägrar betala ut deras lön.
Och särskilt mycket bättre är det inte heller för dem som fått sin status fastslagen. Trots att de har rätt att söka arbetstillstånd, och deras barn ska ges gratis sjukvård och utbildning, blir det sällan så. Många sudaneser i Egypten anser att fientligheterna på gatorna blivit värre på senare tid. Det bekräftas av ett ökande antal anmälda trakasserier och överfall. Många flyktingar som faller offer för våld vågar dock inte gå till polisen, eftersom de är rädda för att deporteras eller utsättas för fler förödmjukelser. Dikitawaka, som kommer från Sudan, berättar att han försöker undvika polisen. Men han blir ofta stoppad och ombedd att legitimera sig. Vanligtvis är detta bara ett sätt för polisen att kunna avkräva en muta. Dikitawaka menar att det är bättre att betala polisen än att riskera att åka fast för ett påhittat brott.
Rädslan för polisen och den öppna rasismen på gatorna är en ständig påminnelse för flyktingarna om hur sårbara de är.
– Om det inte är något som man absolut måste göra, stannar man kvar i sitt hem, säger flyktingen Jok Aroub.
