Peru: Kraftig ökning av barnarbetet efter pandemin

Lima, 220802 (IPS) – I pandemins spår har fattigdomen förvärrats i Peru. Resultatet har blivit att allt fler barn tvingas bidra till försörjningen genom att arbeta.

På eftermiddagarna sitter elvaårige Pedro och ritar figurer med kritor på en trottoar i centrala Lima. Bredvid sig har en liten blå skål där förbipasserande kan visa sin uppskattning genom att släppa ner några mynt. Enligt en glassförsäljare i närheten sitter Pedro där och ritar ungefär fyra timmar om dagen, varje dag.

Han är bara en av alla de barn och ungdomar i åldern mellan 5 och 17 år i Peru som tvingas arbeta. Barnarbetet har ökat på senare tid, i takt med att fattigdomen förvärrats i spåren av pandemin. En fjärdedel av Perus invånare beräknas i dag leva i fattigdom.

Enligt officiella beräkningar finns det nu 870 000 barn och ungdomar i landet som tvingas arbeta med uppgifter som innebär risker för deras fysiska eller psykiska hälsa. Det är en kraftig ökning med hela 210 000 barn sedan 2019. Det konstaterar Isaac Ruiz, som är ordförande för Centret för sociala studier, Cesip, en organisation som i många år har kämpat för barnens rättigheter.

Samtidigt menar Isaac Ruiz att man måste skilja på det arbete barn utför inom sina familjer – och som inte skadar dem eller deras möjligheter att gå i skolan – och det mer exploaterande barnarbete som enligt FN:s arbetslivsorgan, ILO, klassas som ett brott mot barnens mänskliga rättigheter.

Minimiåldern för att arbeta är 14 år i Peru. De som arbetar innan dess kan klassas som barnarbetare. Detsamma gäller alla arbetsuppgifter som är skadliga för barn.

– Alla ekonomiska aktiviteter som utförs av barn och ungdomar måste inte bekämpas. Det gäller exempelvis om barn hjälper till i familjeföretaget någon timme om dagen och de fortfarande går i skolan och har tid att sköta läxorna, träffa vänner och vila, säger Isaac Ruiz till IPS.

Situationen är dock en annan om det handlar om arbetsuppgifter som är farliga och skadliga – eller som tar så mycket tid från barnen att de inte hinner med skola, vänner och att vara lediga.

Som exempel nämner Isaac Ruiz alla de barn som arbetar som försäljare i trafiken, som sorterar sopor eller transporterar varor på marknader, jobbar som hushållsarbetare – eller i gruvor och inom jordbruket där de utsätts för farliga kemikalier. Det är detta barnarbete som regeringen enligt honom måste agera mer kraftfullt för att få ett stopp på.

– För varje år som ett barn förlorar i skolan förlorar han eller hon också mellan 10 och 20 procent av sina inkomster som vuxen. Det innebär att fattigdomen reproduceras, säger Isaac Ruiz.

Juan Daniel Carayonqui är 15 år gammal och har ända sedan han var 7 arbetat i den lilla butik som drivs av hans mamma i en fattig förort till Lima. Hans mamma kom till storstaden på flykt undan det inbördeskrig som ledde till att hennes föräldrar dödades – och hon menar att det är genom hårt arbete som man kommer någonstans i livet.

Juan Daniel Carayonqui berättar att han som sjuåring fick börja med enklare uppgifter.

– Med tiden fick jag mer erfarenhet och lärde mig hur man ska bemöta kunder. Nu jobbar jag på eftermiddagarna, efter skolan, berättar han för IPS.

Nästa år går han ut skolan, men drömmer om att kunna studera vidare på universitetet. För närvarande arbetar han runt sju timmar om dagen i butiken. I hans familj ses hårt arbete som vägen mot framgång, och vid sidan av butiksarbetet hjälper Juan Daniel Carayonqui även sin farmor att sälja grönsaker på en marknad.

– Farmor menar att det är genom att arbeta som man kan undkomma fattigdomen och nå sina drömmar. Men jag tror att studera är ett bättre alternativ, säger han.

Samtidigt känner han ett ansvar inför sin mamma och menar att han måste hjälpa till i butiken.

– Det måste jag, eftersom hon behöver mig och eftersom jag älskar henne, säger han.

Juan Daniel Carayonqui är samtidigt väl medveten om att alla timmarna i butiken har tvingat honom att försumma läxorna, men också berövat honom att kunna umgås med vänner och ha roligt.

Hans dag börjar klockan sex på morgonen, och när han kommer hem från skolan vid tvåtiden blir han ofta ensamt ansvarig för butiken fram till att den stänger vid nio på kvällen.

Den dag han själv får barn kommer han inte att sätta dem i arbete, säger han:

– Jag kommer att uppmuntra barnen till att ta ansvar, men inte till att arbeta. I stället skulle jag vilja att kunde lägga fattigdomen bakom sig genom att studera.

Mariela Jara