New York, 210419 (IPS) – Arbetet inom FN:s säkerhetsråd har alltid präglats av rivalitet mellan dess fem dominerande och permanenta medlemmar. För att skapa ett mer effektivt organ krävs det omfattande reformer – som bör drivas fram underifrån. Det skriver den erfarne FN-analytikern och författaren James A. Paul i denna kommentar.
Vissa analytiker talar nu om att det uppstått ett ”nytt kallt krig” mellan USA och Kina. Ibland påstås det att den geopolitiska rivaliteten mellan dessa stormakter – som tar sig uttryck i form av fientliga veton och andra åtgärder – har förstört säkerhetsrådets effektivitet
Men skadlig rivalitet är inget nytt inom säkerhetsrådet, vars arbete alltid har förhindrats av den vetorätt och andra privilegier som tillkommer dess fem permanenta medlemmar.
De geopolitiska spänningarna mellan USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland har funnits där ända sedan de första mötena hölls för 75 år sedan, och har återkommande förhindrat FN:s mäktigaste organ från att kunna fullfölja sitt mandat.
Dagens fientligheter mellan USA och Kina påverkar naturligtvis arbetet, men inte på långa vägar lika mycket som tidigare strider.
Vissa analytiker har under åren argumenterat för att de övriga tio invalda medlemmarna i säkerhetsrådet har lyckats motverka de mest oligarkiska tendenserna hos stormakterna och gett rådet en mer demokratisk karaktär. Men det är mest önsketänkande.
De invalda medlemmarna har bara en sekundär roll – och det gäller även om de är mäktiga, som Tyskland eller Indien. Deras mandat varar bara i två år och de har oddsen emot sig. De permanenta medlemmarna agerar hänsynslöst i frågor som berör deras privilegier och för att upprätthålla sina globala fördelar.
Grunden för Förenta nationerna började ta form under andra världskriget, under ledning av de ”tre stora”, eller de ”tre poliserna”, som USA:s president Franklin D. Roosevelt brukade kalla länderna i privata sammanhang. USA, Storbritannien och Sovjetunionen var ute efter att kontroll över ”säkerheten” i världen och ville tillförsäkra sig makt över sina intresseområden. De ville ha kontroll över naturresurser och marknader för sina produkter och få andra materiella fördelar – även om detta presenterades under mer lockande ordval, som att de ville verka för en ”bibehållen fred”.
Sedan bjöds Frankrike och Kina in som juniora medlemmar i stormaktsklubben. Världens övriga länder tvingades acceptera situationen.
Under åren har dock konflikterna mellan de fem permanenta medlemmarna tagit sig många uttryck. Den första rivaliteten som uppstod var den mellan de två gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike – och de nyare stormakterna USA och Sovjetunionen.
De självständighetsrörelser som utmanade kolonialmakterna ledde till att det bröt ut befrielsekrig, vilket i sin tur gjorde att solidariteten mellan de ”tre stora” föll samman, och säkerhetsrådet kunde inte agera. Storbritannien och Frankrike blockerade systematiskt åtgärder som kunde hota deras koloniala ställning.
Det gick inte ens att inom säkerhetsrådet debattera de koloniala konflikter som pågick, oavsett hur blodiga och brutala de var. De konflikter som utspelade sig i Algeriet, Kenya, Vietnam och flera andra länder fanns inte med på dagordningen.
Det stod därmed tidigt klart att säkerhetsrådet inte i första hand var en institution som skulle verka för ett rättvist fredsskapande.
Kolonierna vann till sist sin självständighet, men utan någon hjälp från säkerhetsrådet, utan enbart från FN:s generalförsamling.
Och från slutet av 1940-talet och ända fram till murens fall pågick så det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen – som också hade en stark inverkan på säkerhetsrådets arbete och ledde till ett uteblivet agerande i samband med många krig och konflikter. Sovjetunionen utnyttjade sitt veto i frågor som berörde Tjeckoslovakien och Ungern, medan USA och dess allierade agerade på samma sätt när det gällde bland annat Vietnam och Kuba.
Den mångsidiga rivalitet som fanns mellan de fem permanenta medlemmarna på den tiden var betydligt värre än den som finns i dag och säkerhetsrådet höll både färre möten och enades om färre resolutioner och uttalanden.
Efter Sovjetunionens sammanbrott uppstod dock en kort tid av ökat samarbete och gemensamma insatser, där färre veton lämnades in och säkerhetsrådet kom överens om fler resolutioner.
Men smekmånaden blev kort och snart började nya rivaliteter uppstå.
Kina, som fram till dess hade varit den minst aktiva medlemmen i rådet, visade upp nya globala ambitioner och började ta sin roll som permanent medlem på ett större allvar. Dessutom kom det nya veton från Ryssland, medan de tre västmakterna i vanlig ordning inte tvekade att använda sina muskler. Vilket i sin tur drabbade säkerhetsrådets arbete.
Samtidigt har rådet förblivit mer aktivt än det var under sina första 50 år. Dagens rivalitet mellan USA och Kina har inte helt förändrat säkerhetsrådet, men den innebär att det numera finns en femte part som de övriga fyra måste beakta.
Och konflikten mellan USA och Kina kommer inte att vara den sista som uppstår mellan rådets fem stormakter. Så länge de fem permanenta medlemmarnas maktställning förblir densamma kommer diplomatiska strider att förhindra konstruktiva insatser.
Om säkerhetsrådet verkligen ska kunna bli mer effektivt så måste det genomgå en ordentlig reformering. Den makt som åligger de fem poliserna, rådets oligarker, borde inte tillåtas inom en demokratisk och fredlig institution. Någon förändring kan dock inte uppnås genom att nya permanenta medlemmar tillsätts och att nya nationella maktcenter därmed slås fast. Det finns redan fem för många rävar i det globala hönshuset.
Verkliga förändringar kan endast uppnås underifrån – genom påtryckningar från allmänheten, genom kampanjer med krav på verklig fred och för att få ett slut på de kalla krig som aldrig tycks ta slut.
* James A. Paul var chef för den FN-granskande organisationen Global Policy Forum mellan 1993 och fram till 2012 och är författare till boken “Of Foxes and Chickens – Oligarchy and Global Power in the UN Security Council”.
