Bangui, 210210 (IPS) – Centralafrikanska republiken är drabbat av en av de värsta humanitära kriserna i världen – men trots det uppmärksammas situationen sällan. Det skriver Bruce Biber som är chef för Internationella rödakorskommittén, ICRC, i Centralafrikanska republiken, i denna kommentar.
I oktober hjälpte en grupp sjukvårdare från ICRC en kvinna att föda en pojke i bushen i den lilla staden Grévaï. Hon hade varit på väg mot marknaden när värkarna satte in och det var ren tur att hon inte tvingades gå igenom förlossningen helt själv. Både mamman och sonen överlevde.
Vid ett annat tillfälle förra året hjälpte mina kollegor på sjukhuset i Nana-Grébizi ett ungt par som väntade trillingar. Förlossningen var en källa till glädje, men den fick också pappan att börja gråta – eftersom familjen nu hade sju barn som måste försörjas. Den personal på sjukhuset som arbetar med att hjälpa undernärda barn visste att de skulle träffa de tre nyfödda igen inom kort.
Dessa berättelser ger bara en snabb inblick i vad befolkningen i Centralafrikanska republiken varje dag ställs inför i fråga om tillgång på vård och mat. Det är inget som kan tas för givet. Den lokala vårdpersonalen gör allt de kan, men resurserna är mycket begränsade
Samtidigt är behoven enorma.
Krisen i Centralafrikanska republiken är bortglömd och får liten uppmärksamhet trots de stora humanitära behov som uppstått efter det inbördeskrig som bröt ut 2013. Över hälften av landets 4,9 miljoner invånare har mycket stora behov av stöd, vilket innebär att landet genomgår en av världens värsta humanitära kriser.
Fortfarande bryter våld ut och säkerhetsläget är instabilt. Över hela landet finns det väpnade grupper och kriminaliteten är omfattande. En av orsakerna till våldet är de spänningar mellan grupper som uppstår på grund av konkurrens om naturresurser mellan bönder och herdefolk.
Det har nu gått två år sedan det senaste fredsavtalet undertecknades mellan regeringen och inte mindre än 14 beväpnade grupper. Dessa väpnade grupper kontrollerar närmare 70 procent av landet.
Och samtidigt som Centralafrikanska republiken tvingas hantera alla dessa säkerhetshot har klimatförändringarna och coronapandemin förvärrat situationen ytterligare.
På senare tid har landet upplevt en ny våldsvåg, sedan en koalition av rebellgrupper lanserade en offensiv för att störa presidentvalet i slutet av förra året. Redan innan detta hade en av fyra medborgare i landet tvingats på flykt från sitt hem – för att leva på gatan, i bushen eller i ett flyktingläger.
En del flyktingar var på väg hem igen innan den senaste våldsvågen. Nu har flyktingarna i stället blivit fler.
Många har tvingats överge allt för att börja om från början igen vid flera tillfällen under senare år. Människors bostäder, boskap och åkrar har plundrats och förstörts. På många platser råder det brist på rent dricksvatten. En mamma som jag träffade hade förlorat sitt barn på grund av smutsigt vatten. Det var ytterligare ett liv som hade kunnat räddas.
Det sexuella våld som i första hand drabbar flickor och kvinnor som arbetar ute på fälten, eller letar efter ved eller vatten, förblir underrapporterat.
Centralafrikanska republiken har dessutom förblivit ett av världens farligaste länder för hjälparbetare, vilket gör det svårt att nå fram till vissa områden och befolkningar.
Under regnsäsongen går det inte att resa landvägen till vissa regioner och infrastrukturen för transporter har till stora delar förblivit underutvecklad.
Under förra året blev ICRC:s kontor i Bouar i västra delen av landet utsatt för en räd i samband med strider, vilket tvingade oss att drastiskt dra ned på verksamheten i regionen tills att säkerheten i staden hade förbättrats. Denna typ av attacker drabbar i första lokalbefolkningen – som blir utan den hjälp de är i så stort behov av.
Efter undertecknandet av fredsavtalet minskade våldet under en period. Men sedan i september 2019 har våldet återkommit. För att kunna uppnå mer hållbara resultat krävs det mer långsiktiga åtgärder för att komma tillrätta med det dåliga säkerhetsläget och straffriheten.
För att begränsa våldet har ICRC fortsatt att föra samtal med landets säkerhetsstyrkor och rebellgrupper för att öka deras kunskaper om vilket ansvar de har i enlighet med internationella människorättslagar.
ICRC har även stärkt stödet till Kaga-Bandoro-sjukhuset och närliggande vårdcentraler tillsammans med landets hälsovårdsdepartement och Världsbanken. Samarbetet mellan politiska, humanitära och biståndsinriktade aktörer är avgörande för att arbetet mot fred, välstånd och värdighet ska gå framåt. Allt för länge är det befolkningen i Centralafrikanska republiken som har fått betala priset för den långvariga krisen.
*Bruce Biber är chef för ICRC:s verksamhet i Centralafrikanska republiken.
