New York, 160603 (IPS) – Hård och rubrikskapande kritik hör inte till vanligheterna i samband med att världens statschefer och utrikesministrar varje år reser till New York för att delta i FN:s generalförsamling. Men det har funnits undantag.
De tal som hålls i generalförsamlingen och de efterföljande presskonferenserna är vanligtvis både trista och monotona. Undantagen är få, men ett av dem var den tidigare malaysiske premiärministern Mahathir bin Mohamad som snarare regelmässigt valde att tala fritt.
I samband med att världsorganisationen firade 50 år 1995 fanns i stort sett alla politiska ledare i världen på plats i New York för att hylla FN. Men inte Mahathir bin Mohamad – som ofta kritiserade stormakterna för att utnyttja FN till sin egen fördel. Han valde att hålla sig undan den stora ceremonin där världens ledare gavs fem minuters talartid var för att prata sig varma om FN:s alla framgångar – trots att organisationen i färskt minne hade begått stora misstag på tre platser i världen; Bosnien, Somalia och Rwanda.
På frågan varför han inte ville delta vid den stora balunsen svarade Mahathir bin Mohamad sarkastiskt: -På fem minuter har du bara tid att berätta hur bra allting är. Jag är inte bra på att berätta hur bra allting är, när det är dåligt.
Enligt Mahathir bin Mohamad, som senare krävde att den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan skulle avgå efter den kris som ledde till att USA invaderade Irak, hade FN-organen blivit “utklippta, dissekerade och återskapade så att de kan agera i enlighet med vad marionetternas ägare vill”. Han påpekade vidare att FN var en organisation som många tidigare hade satt så mycket hopp till.
-Men i dag kollapsar denna organisation på lerfötter, som är hjälplös när det kommer till att skydda de svaga och fattiga, sade Mahathir bin Mohamad.
Sedan dess har det gått 20 år, men den politiska situationen är knappast bättre i dag för FN. Organisationen tycks oförmögen att lösa de militära konflikter och inhemska uppror som pågår i länder som Sydsudan, Irak, Syrien, Jemen, Palestina, Libyen, Centralafrikanska republiken och Kongo.
Det främsta skälet till detta är de fortsatta låsningarna inom säkerhetsrådet, vars fem permanenta medlemmar med vetorätt fortsätter att skydda sina egna intressen och sina militära allierade på olika fronter i Asien, Afrika och i Mellanöstern.
Under åren har dock den fränaste kritiken som riktats mot FN kommit från amerikanska politiker. Den numera avlidne Jesse Helms var en konservativ republikansk senator som återkommande riktade attacker mot organisationen. Enligt honom var finansiering av FN detsamma som att hälla ner pengar i ett råtthål.
Jesse Helms ville att FN-högkvarteret skulle bort från New York. -Jag har sedan länge krävt att vårt land ska lämna denna organisation – och vice versa, sade Jesse Helms, som på sin tid var en inflytelserik politiker.
Samma aggressiva hållning hade senare den amerikanske FN-ambassadören John Bolton, som av en tidning i New York beskrevs som en “mänsklig rivningskula”. John Bolton nominerades till posten av George W. Bush Vid ett tillfälle varnade han FN:s övriga medlemsländer – i synnerhet de 132 utvecklingsländerna – för att om de inte samarbetade med USA så skulle Washington kanske vända sig någon annanstans för att lösa internationella problem. John Bolton var senare tydlig med vad han tyckte om organisationen: -Om FN-skrapan i New York blev av med tio våningar så skulle det inte göra någon skillnad.
Det var ett uttalande som fick en kritiker att påpeka att John Bolton troligen skulle passa bättre som stadsplanerare än som diplomat.
En annan som inte skrädde orden var den numera avlidne presidenten Hugo Chavez från Venezuela, som år 2006 använde generalförsamlingens talarstol för att gå till personlig attack mot den dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush. -Djävulen kom hit i går, precis hit. Det luktar fortfarande svavel. I går stod USA:s president, som jag kallar för djävul, vid denna talarstol och talade som om han ägde världen.
Hugo Chavez följde upp detta påhopp med att hävda att en psykiatriker borde ges möjlighet att analysera George W. Bushs tal, medan FN-delegaterna framför honom satt förstummade.
