New York, 131022 (IPS) – Saudiarabien har för första gången valts in i säkerhetsrådet – FN:s mäktigaste organ. Men landet vägrar att inta sin nyvunna plats av eftersom man anser att säkerhetsrådet i allmänhet har misslyckats med sitt uppdrag, och med att lösa situationen i Syrien och i Palestina.
Saudiarabien valdes in i säkerhetsrådet i torsdags av generalförsamlingens 193 medlemsländer men meddelade kort efteråt att landet avstår från sin plats de kommande två åren.
Men bakåt i tiden, när Saudiarabien kandiderade till ordförandeskapet i FN:s generalförsamling 1991, lobbade man hårt för att få med sig den asiatiska gruppen och överöste delegater med dyra presenter.
Ian Williams, som under lång tid arbetat som FN-korrespondent och nu är analytiker vid tankesmedjan Foreign Policy in Focus, berättar om handuppräckningen i den asiatiska gruppen 1991 – långt innan elektronisk röstning och sluten omröstning införts.
-Det stående skämtet vid den tiden var att de flesta händer som sträcktes upp för den saudiska kandidaturen pryddes av Rolex-klockor, säger han.
Historien saknar belägg men symboliserar omfattningen av alla förhandlingar under bordet och kohandel i samband med val till FN-organ.
-Det saudiska beslutet att avstå platsen i säkerhetsrådet är ett uttryck för överkänslighet och något som man kan förvänta sig av en absolut monarki. Men det är även möjligt att kungen inte kände till utrikesdepartementets beslut, säger Williams som skriver för den Londonbaserade veckotidningen Tribune.
Islamiska konferensen, OIC, som representerar 57 muslimska länder, har visat sitt stöd för Saudiarabiens beslut men den arabiska gruppen i FN vill att saudierna omprövar beslutet.
En asiatisk diplomat säger till IPS att det är osannolikt att Saudiarabien ändrar uppfattning och uppger att frustrationen är stor över dödläget i säkerhetsrådet i fråga om Syrien, där Kina och Ryssland flitigt använt sitt veto för att stoppa resolutioner om sanktioner mot den syriska regimen.
Mouin Rabbani, redaktör för den inflytelserika och oberoende arabiska nättidningen Jadaliyya, kallar dock beslutet för ett “totalt fiasko” och menar att det återspeglar Riyadhs oförmåga att bedriva utrikespolitik. Han menar att det är oklart vem som är ansvarig för beslutet och huruvida det handlade om ett verkligt beslut eller ett spel för gallerierna för att framhäva saudiska angelägenheter. Rabbani hävdar att Saudiarabien är känt för att undergräva FN:s möjligheter att arbeta för fred och säkerhet.
När den saudiska ambassadören Samir Shihabi blev generalförsamlingens ordförande 1991 var en av hans första uppgifter att ha hand om ett särskilt möte som hade efterlysts av den amerikanska presidenten George HW Bush om att upphäva en resolution om att “sionism är rasism”. Enligt Williams höll Shihabi sig borta från mötet.
-Den saudiska diplomatin är till sin natur dubbelbottnad. Saudiarabien vill exempelvis minska Irans handlingsutrymme men kan aldrig stödja angrepp mot ett muslimskt land, säger han.
-Jag misstänker att de flesta skulle dra slutsatsen att det är lite sent för saudierna att betona säkerhetsrådets misslyckande med Palestina. Om de på allvar vill arbeta med frågan, varför inte ta upp det med Washington innan de ställer till med en scen i FN, frågar sig Rabbani.
Han tillägger att Riyadh ännu inte har förklarat hur Saudiarabiens vapenströmmar till extremister bidrar till den fred och säkerhet som man nu kräver av FN:s säkerhetsråd.
Säkerhetsrådet består av representanter från 15 av FN:s medlemsländer och de fem permanenta medlemmarna som har vetorätt är USA, Storbritannien, Ryssland, Kina och Frankrike.
