Maputo, 120717 (IPS) – Klockan elva varje onsdag vecklar José Alfredo Cossa ut sin östtyska flagga och marscherar längs Maputos gator tillsammans med runt 150 andra kvinnor och män. Demonstranterna kräver att en mycket gammal oförrätt rättas till – att den moçambikiska staten betalar ut de löner som skickades från Östtyskland för det arbete de utförde där för över 20 år sedan.
Demonstranterna företräder en grupp som kallas “magermans” – de mellan 16 000 och 20 000 moçambikier som i början av 1980-talet skickades till det dåvarande Östtyskland för att tjäna sitt land.
-Vi har demonstrerat i 22 års tid för att få ut de löner som vi tjänade in i Tyskland. Vi fortsätter eftersom vi är övertygade om att de till sist kommer att betala oss, berättar Cossa.
Åskådare stannar och tittar på demonstranterna på gatan som blåser i visselpipor, slår på trummor, sjunger och dansar. Trots den karnevalsliknande stämningen ingår manifestationen i en långvarig och fortsatt kamp för rättvisa.
Efter att Moçambique hade vunnit sin självständighet från Portugal 1975 emigrerade snabbt hundratusentals utbildade portugiser från landet, något som slog mycket hårt mot landets ekonomi. För att motverka situationen slöt president Samora Machels vänsterregering 1979 ett avtal med regimen i Östtyskland som innebar att ett stort antal moçambikier skulle skickas till Östtyskland för att utbildas och arbeta inom kommunistlandets statliga verksamhet, Volkseigener Betriebe. Detta för att de senare skulle återvända hem med nya kunskaper och därmed kunna hjälpa till att bygga upp hemlandet.
-Jag skickades dit för som 21-åring för att lära mig snickaryrket, och fick sedan ett fyra år långt arbetskontrakt. Andra anställdes som skogsarbetare, slaktare eller inom kolindustrin, berättar Cossa.
Lázaro Magalhães a Escova tillhör också “magermans”, ett lokalt ord för de moçambikier som arbetat i Tyskland. Nu arbetar han för ICMA, Moçambique-Tyska kulturinstititutet i huvudstaden Maputo.
-Det var olika anledningar som gjorde att människor ville åka till Östtyskland. En del ville bort från krig, hunger eller risken att tvångsrekryteras till armén. Sjäv ville jag se Europa. Innan jag reste fick jag gå en två dagar lång introduktionskurs, sen sattes jag på ett flygplan.
Arbetarna i Östtyskland fick ut 40 procent av sina löner i kontanter, medan resterande 60 procent av lönen skickades tillbaka till Moçambique.
-Vi fick veta att dessa pengar skulle sättas in på ett bankkonto till var och en av oss när vi väl återvänt till Moçambique, säger Magalhães.
Så blev det dock inte. Dokumentation från Tyskland visar att lönerna överfördes till Moçambique – men några bankkonton öppnades aldrig åt arbetarna.
Moçambikierna blev kvar i Östtyskland fram till slutet av 1980-talet då spänningarna i landet ökade, något som till sist kulminerade genom Berlinmurens fall 1989.
-Efter det fick vi veta att de statliga fabrikerna skulle stängas och regeringen i Moçambique meddelade att vi antingen fick stanna kvar på egen hand, eller så skulle de betala för vår hemresa, berättar Magalhães.
De som återvände hem trodde att en ljus framtid väntade i hemlandet.
-Vi hade stora förväntningar. Jag planerade att starta mitt eget snickeri där jag skulle tillverka fönster, dörrar och möbler, och sedan skulle jag få hit min tyska flickvän. Men när vi kom hem var pengarna borta. Staten hade ätit upp allt. Alla mina förhoppningar grusades, berättar Cossa.
Många av de återvändande hade svårt att anpassa sig i hemlandet efter många år i Östtyskland. En del kom dessutom hem med yrkeskunskaper som inte alls var efterfrågade i Moçambique.
-Många hade arbetat inom Trabants bilindustri, men när de återvände hem fanns det knappt några bilar och ingen bilindustri alls, säger Magalhães.
Många av ex-östtyskarna blev utan både arbeten och inkomster, och snart började de protestera mot sin uteblivna löner utanför landets arbetsdepartement.
-Vi krävde bara något som tillhörde oss, men myndigheterna skickade beväpnade poliser mot oss, berättar Magalhães. Protesterna har fortsatt ända sedan dess, medan frågan om de uteblivna lönerna har bollats mellan olika departement.
År 2002 visade en efterforskning från det tyska finansdepartementet att de östtyska myndigheterna hade betalat ut närmare motsvarande 650 miljoner kronor i löner och sociala avgifter till Moçambique. Det motsvarar närmare 35 000 kronor per arbetare. Myndigheterna i Moçambique medgav dock bara en betydligt mindre skuld till de forna arbetarna, och har till vissa av dem betalat ut upp till knappa 4 000 kronor.
Flera av de män som arbetade länge i Östtyskland lämnade även familjer efter sig, som man i många fall förlorat kontakten med. En del av deras barn, som numera är vuxna, har rest till Moçambique för att leta efter sina pappor. ICMA är en av de första institutioner som dessa barn vänder sig till.
-Vi får mejl från familjer nästan dagligen. En flicka som kom hit hittade sin pappa, som då levde i en lerhydda. Hon bodde med honom där en tid, och tog sedan med honom tillbaka till Tyskland, berättar Magalhães vid ICMA .
Cossa säger att nästa steg i kampen är att försöka arrangera ett möte med premiärminister Aires Ali.
-Vi har lämnat i en formell begäran om ett möte, men inget är ännu inbokat. Det kan komma att ta ett tag, men vi har ju redan väntat i 22 års tid, så vad spelar några månader till för roll? Så länge vi har orken kvar kommer vi inte att ge upp vår kamp, säger Cossa.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(a)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
