Kairo, 110426 (IPS) – Samtidigt som Arabförbundet ställt sig bakom de militära insatserna till stöd för det folkliga upproret i Libyen så har organisationen inte gett sitt stöd till liknande revolter i andra delar av arabvärlden, framför allt i Bahrain. Det är en hållning som nu kritiseras.
-Förbundet har från början intagit motstridande förhållningssätt gentemot de folkliga revolter som nu skakar arabvärlden, säger Walid Hassan, professor i internationell rätt vid Pharos-universitetet i Kairo, till IPS.
Hassan påpekar att Arabförbundet stödjer det libyska folkets kamp mot Muammar Gaddafi.
-Detta samtidigt som de ger sitt stöd till andra förtryckande regimer, i synnerhet runt Persiska viken, säger Hassan.
I samband med att Gaddafi i början av mars slog till brutalt mot demonstranterna i landet uteslöts Libyen ur Arabförbundet, som har 22 medlemsländer. Det var första gången en medlem uteslutits ur förbundet, sedan Egypten uteslöts i slutet av 1970-talet, efter att man undertecknat Camp David-avtalet med Israel. Egypten välkomnades sedan tillbaka som medlem 1989.
Den 12 mars begärde Arabförbundet att FN:s säkerhetsråd skulle anta en flygförbudszon över Libyen i syfte att skydda civilbefolkningen från Gaddafis styrkor. Fem dagar senare antogs en sådan resolution, vilket gav det internationella samfundet rätten att ingripa militärt för att skydda befolkningen.
Den 19 mars inledde Nato sina angrepp mot Gaddafis styrkor, men striderna i landet har bara fortsatt samtidigt som dödstalen ökar.
När det gäller andra folkliga resningar i regionen har dock Arabförbundet agerat helt annorlunda. I samband med revolterna i Tunisien och Egypten förblev förbundet passivt.
Organisationen har heller inte ställt sig bakom de regimkritiska proteströrelserna i Bahrain och Jemen. Istället för att ge sitt stöd till demonstranterna i Bahrain godkände Arabförundet att saudiska trupper gick in i landet den 15 mars till stöd för kung Hamad bin Isa al-Khalifas regim. Sedan de regimkritiska protesterna i Bahrain inleddes i februari har dussintals demonstranter dödats och många fler skadats.
Egyptiska analytiker menar att Arabförbundets inkonsekventa hållning gentemot revolterna främst hänger samman med Saudiarabiens starka ställning inom organisationen.
Abdelhalim Kandil, politisk analytiker och chefredaktör för den oberoende veckotidningen Al-Sout Al-Umma, säger till IPS att Saudiarabiens starka ställning i sin tur hänger samman med att en stor del av förbundets aktiviteter finansieras av en grupp ledd av Saudiarabien.
-Den saudiska regimen är själva oroliga för sin ställning och har varit konsekventa motståndare till de arabiska upproren, säger Kandil.
Den åsikten delas av professor Walid Hassan, som menar att Arabförbundets agerande under den arabiska våren bara bekräftat Saudiarabiens “dominerande inflytande” över organisationen.
-Saudiarabien oroas över att revolutionerna ska spridas och har därför varit hårda motståndare till protesterna från början, påpekar han.
Enligt Hassan utgör dock revolten i Libyen ett undantag från denna regel – på grund av den “långvariga sprickan” mellan Gaddafi och Saudiarabiens kung Abdullah.
-Fejden mellan de två ledarna ledde år 2004 till och med till att Saudiarabien anklagade Gaddafi för att ha planerat att mörda Abdullah. Detta tillsammans med Gaddafis brutala angrepp på sin egen befolkning gjorde det möjligt för Saudiarabien att samla Arabförbundet mot den libyska regimen, säger Hassan.
Enligt Abdelhalim Kandil har Saudiarabien på senare år lyckats förvandla Arabförbundet till en “bastion” för amerikanskt inflytande samtidigt som organisationen saknar förmågan att spela någon “effektiv eller konstruktiv” roll i regionen.
Men enligt Kandil kan de stora omvälvningarna i regionen på sikt komma att leda till att Saudiarabiens inflytande över Arabförbundet kommer att minska.
-Tidigare byggde den regionala politiken till stora delar på en axel bestående av USA och Israel på ena sidan och Egypten och Saudiarabien på den andra, där de förstnämnda utnyttjade de senare två för att genomdriva sin politik. Mot bakgrund av den revolutionära stämning som nu präglar arabvärlden tycks dock den eran vara på väg mot sitt slut.
