New York, 101209 (IPS) – På senare tid har det kommit flera avslöjanden om hur utländska hembiträden blivit utsatta för vidriga övergrepp i Mellanöstern. Men enligt experter utgör dessa fall bara de mest uppenbara exemplen på alla de problem som denna stora grupp av yrkeskvinnor utsätts för.
Internationella arbetsorganisationen, ILO, planerar att i juni nästa år anta en internationell konvention som på sikt förhoppningsvis ska stärka skyddet för hembiträden – en yrkesgrupp som sedan länge varit rättslösa i många länder.
Från Mellanöstern har det på senare tid kommit flera rapporter om hur hembiträden utsatts för ren tortyr av sina arbetsgivare – hur kvinnor har bränts med strykjärn, eller till och med fått spikar inslagna i sina kroppar.
Priyanka Motaparthy, utredare vid Human Rights Watch, bekräftar att dessa skräckhistorier i första hand kommer från länder i Mellanöstern – vilket i sin tur beror på att det finns så många utländska hembiträden i just den regionen.
De flesta av dessa kvinnor, som främst kommer från länder i Sydasien, är ofta helt oskyddade mot övergrepp från sina arbetsgivare, och rättslösa. Förutom risken att utsättas för olika former av fysiska och sexuella övergrepp, så exploateras dessutom kvinnorna ofta mycket hårt av sina arbetsgivare.
Enligt en ILO-rapport om hembiträdenas situation i Mellanöstern som kom år 2004 så är det mer regel än undantag att kvinnorna tvingas till en arbetsvecka på över 100 timmar. Dessutom får de sällan det de utlovats i lön – om ens någon betalning alls.
Vid ett möte inom FN nyligen påpekade Nisha Varia från Human Rights Watch att inte alla hembiträden blir exploaterade – men att det heller inte kan få fortgå som det är nu, då “det är ren tur om ett hembiträde får en rättvis arbetsgivare”.
Priyanka Motaparthy påpekar att det är värdländerna som ansvarar för att gästarbetarnas rättigheter ska respekteras.
-Men de flesta länder i Mellanöstern har inga arbetslagar som skyddar hembiträden, säger Motaparthy till IPS.
Det enda undantaget är Jordanien.
-Det skulle vara lätt att bara inkludera hembiträden i de arbetslagar som finns. Men regeringarna tvekar eftersom man anser att dessa arbetare borde omfattas av annan en lagstiftning då de arbetar i privata hem, säger Motaparthy.
Just det faktum att hembiträdenas arbetsplatser samtidigt är andras hem försvårar situationen för dem. Patrick Taran, vid ILO, beskriver det som att hembiträdenas arbetsplatser betraktas som “skyddade” zoner, där normala yrkesregler inte behöver gälla.
Då varken arbetsgivare eller de lokala myndigheterna tar ansvar för att hembiträdenas rättigheter skyddas står de ofta helt själva inför omgivningen. Många av kvinnorna är heller inte medvetna om vilka rättigheter de har, eftersom de agentbyråer som förmedlar kontakterna mellan familjer och hembiträden inte alltid berättar vad som gäller.
I den rapport som ILO gav ut år 2004 presenterades en avslöjande statistik om de hårda förhållanden som gäller för utländska hembiträden i Libanon, Kuwait, Bahrain och Förenade arabemiraten. De kvinnor som ingick i studien hade alla en arbetsvecka på minst 100 timmar, och tjänade enbart mellan motsvarande 700 och 2 000 kronor i månaden.
Nisha Varia från Human Rights Watch påpekar dock att det skett vissa positiva saker på senare år i regionen – som att Jordanien skrivit om sina arbetslagar så att de även omfattar hembiträden, och att man i Saudiarabien har infört en särskild hjälplinje dit utländska hembiträden kan höra av sig.
