Kairo, 080328 (IPS) – En av Världsbankens företrädare sa nyligen att det kan komma att ta upp till “en generation” innan effekterna av Egyptens pågående ekonomiska tillväxt kommer de allra fattigaste till del. Samtidigt har matpriserna i landet stigit kraftigt och många hushåll har mycket svårt att få ihop inkomster och utgifter.
– Priset på basvaror har stigit dramatiskt. Det har helt enkelt blivit alldeles för dyrt för många familjer, säger den 35-åriga tvåbarnsmamman Nagla Badr från Kairo.
Hon säger att bara på ett par månader har priset på ris nästan tredubblats hos vissa handlare.
Inflationen i landet har dock inte förhindrat landets ledning från att lyfta fram en rad positiva budskap om tillståndet för landets ekonomi.
Nyligen beskrev premiärminister Ahmed Nazif Egyptens ekonomiska utveckling de senaste två åren som “enastående”, och hänvisade till att tillväxten förra året låg på över sju procent. Nazif påpekade också att bland annat landets viktiga turismsektor kunde redovisa rekordbra resultat. Internationella finansinstitutioner menar att orsaken till de goda siffrorna är de reformer som genomdrivits av den sittande regeringen. Sedan Nazif och hans näringslivsvänliga regering utsågs av president Hosni Mubarak år 2004 så har en rad strukturreformer genomförts i syfte att liberalisera ekonomin – bland annat i form av minskade importtullar och subventioner samt privatiseringar av statliga egendomar. Regeringen har även intensivt arbetat för att öka de utländska investeringarna i landet. Kritiker menar dock att de fina siffrorna inte inneburit några förbättringar för de flesta av landets 80 miljoner invånare. I takt med prisökningarna upplever istället många egyptier att situationen har försämrats.
– Folks klarar helt enkelt inte de skyhöga matpriserna med sina dåliga löner, säger Nagla Badr, och ger uttryck för en spridd uppfattning.
Hon säger att matpriserna dessutom påverkar allt annat, priserna på skor och kläder har också stigit.
Även experter menar att inflationen börjar bli ett stort problem. Ekonomen Hamdi Abdel-Azim menar att resultatet är att många upplever en försämrad levnadsstandard.
-De flesta hushåll klarar inte att hålla jämna steg med inflationen, säger Abdel-Azim. Utvecklingen har resulterat i många protester, och förra året var ett rekordår i antalet strejker där arbetare på såväl statliga som privata företag krävde högre löner. På senare tid har också köerna utanför de bagerier som tillhandahåller statligt subventionerat bröd vuxit sig allt längre. De lokala medierna har rapporterat om att många slagsmål har brutit ut i dessa köer.
– Vanligt folk slåss om bröd. Inflationen får alla att bli arga, säger Nagla Badr. Förra veckan meddelade myndigheterna att tio nya bagerier ska börja producera subventionerat bröd runtom i Kairo för att bättre kunna möta efterfrågan.
När Världsbankens nytillträdde vd Juan Jose Daboub i början av mars besökte Egypten så berömde han regeringens ekonomiska reformer. Men Daboub sa samtidigt att det kan komma att dröja upp emot “en generation” innan det pågående reformarbetet börjar bära frukt på allvar.
Många egyptier menar dock att landets fattigaste inte kan vänta så länge.
– Vad ska denna generation göra de kommande 25 åren? Dö i hunger?, frågar Badr. Enligt Världsbankens beräkningar så lever för närvarande cirka 20 procent av Egyptens befolkning under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Men skribenten Abdel Wahab al-Massiri, som arbetar för demokratirörelsen Kefaya, menar att den verkliga andelen fattiga är mycket högre, och att gruppen hela tiden växer. – Medelklassen blir mindre för varje dag. Men problemet handlar inte bara om fattigdom – utan också om den växande klyftan mellan landets rika och fattiga, säger al-Massiri till IPS.
Premiärminister Nazif menar att de stigande matpriserna beror på den globala utvecklingen. Men många kritiker menar att den omfattande korruptionen i landet är ytterligare en orsak. – Inflationen i Egypten är högre än i genomsnitt i världen främst beroende på myndighetskorruptionen, säger al-Massiri. Han menar att inflationen hänger samman med regeringens ovilja att agera mot de monopol som kontrollerar handeln med vissa basvaror.
