Washington, 080125 (IPS) – Vid minst 935 tillfällen förmedlade åtta av de viktigaste personerna inom George W. Bushs regering, inklusive presidenten själv, felaktig information om Irak, inför och efter USA:s invasion av landet år 2003. Det framkommer i en ny mastodontrapport från Centre for Public Integrity.
Centre for Public Integrity, som har som målsättning att bedriva undersökande journalistik kring frågor som berör allmänheten, grundes av den tidigare stjärnreportern Chuck Lewis. Han berättar för IPS att han bad sina medarbetare att kontrollera alla uttalanden om Irak, massförstörelsevapen och de påstådda förbindelserna mellan al-Qaida och Saddam Hussein som gjordes av Vita husets högsta företrädare mellan den 11 september 2001 och två år framåt. Trots att det numera är allmänt känt att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak, samt att Saddam Hussein inte hade något att göra med terrordåden mot USA år 2001, så är resultatet av denna undersökning förbluffande IPS chefredaktör Miren Gutierrez träffade Lewis för att tala om undersökningen och om Centrets databas, som är tillgänglig för alla på internet, och som Lewis beskriver som en unik, mycket omfattande och sökbar kronologi över Irakkriget.
IPS: Ni har räknat hur många osanna uttalanden som dessa politiska höjdare kom med under två års tid. Går det att jämföra denna undersökning med någon annan? CL: Vi hittade 935 osanna påståenden, varav de flesta kom från Bush. Vad jag vet har ingen annan någonsin gjort en liknande undersökning av ett amerikanskt krig – en öppen kronologi av vad makthavarna sade tillsammans med en jämförelse med vad de visste internt. IPS: Vad berättar dessa uttalanden för oss? Var det en iscensatt systematisk operation? CL: Ja, det var en systematisk operation. Det förstår vi nu på grund av att uttalandena från politikerna i stort sett hela tiden var desamma, vid 935 tillfällen. Det kan omöjligt ha varit oavsiktligt eller på grund av tillfälligheter. IPS: Ni har även samlat in material från fler än 25 böcker som regeringsmedlemmar, så kallade whistleblowers och journalister skrivit om ämnet. Framkommer det något klart mönster? CL: Det mest stötande mönstret är att mycket ifrågasattes internt – inom Vita huset, Pentagon, utrikesdepartementet och bland underrättelsetjänsterna. Det gällde politikernas uttalanden, deras krigsplaner och kanske viktigast av allt – vilken typ av underrättelseuppgifter man förde ut. Upprepade gånger ombads politiker att inte säga vissa saker i sina tal, och upprepade gånger gick de ändå ut och sa dessa saker. Den största nyheten för mig är att den “konsensus” som rådde på inget sätt var enhällig, som Vita huset gärna ville få alla att tro. En viss typ av krigsvänliga underrättelseuppgifter överdrevs, medan andra uppgifter som hävdade att det inte fanns något omedelbart säkerhetshot mot vare sig USA eller något annat land ignorerades. Allt detta kan man se om man söker och läser i vår krigskronologiska databas. IPS: Er rapport ingår i en kommande bok om tillståndet för “sanningen, makten och dagens journalistik”. Hur står sig journalistiken i USA i dag efter kriget i Irak? CL: Inte bra, den är ekonomiskt utmärglad – tusentals reportrar har fått sparken sedan år 2000, den är fortfarande för lättledd, inte tillräckligt kritisk till ämbetsmannaväldet, till regeringen, till makten. Detta krig var grundat på falska förespeglingar som fördes fram i 18 månaders tid, inför våra ögon och inför hela världen. Nästan alla amerikanska medier upprepade det Bush-administrationen sa, förstärkte felaktigheterna och förhöll sig inte särskilt skeptiska eller gjorde egna beskrivningar.
IPS: Allt detta inträffade för några år sedan. Varför är det relevant i dag? CL: Eftersom hela sanningen om varför USA gick till krig ännu inte har berättats, minnena, myterna och memoarerna kommer bara att bli fler med tiden. Vad vi behöver är fakta – vem sa vad, när, och vad exakt visste de när de sa det. Denna kronologi samlar allt på ett ställe, tillgängligt och möjligt att uppdatera i flera år framåt. Det är också relevant eftersom presidenter kan ta felaktiga beslut som påverkar både landet och världen, för att inte nämna många tusentals liv. Och det måste i en demokrati finns en oberoende och faktabaserad granskning av vad som är sant, var sant och alltid kommer att förbli sant. Det världen behöver mest av allt är dock att sanningen framkommer i realtid, inte flera år senare. Kanske kommer de senaste fem årens debacle att leda till att både journalister och medborgare i allmänhet blir mer skeptiska skarpsinniga i förhållande till politiker och andra som sitter vid makten.
