Washington, 080102 (IPS) – President George W. Bushs sista år vid makten ser ut att kunna bli en dyster och ensam period, att döma av hur slutet på förra året artade sig.
Bushs “krig mot terrorismen” är inte i närheten av att utvecklas till den seger som han lagt så mycket kraft på att uppnå. Trots att hundratals miljarder dollar har spenderats ur den amerikanska statskassan så har det inte blivit någon demokratisk förvandling i Mellanöstern eller den övriga muslimska världen. Truppförstärkningarna i Irak har visserligen bidragit till att minska våldet i landet under den senaste tiden. Med presidentens högsta militära befälhavare understryker samtidigt att den relativa fred som hittills har uppnåtts är mycket bräcklig och att förhoppningarna om nationell försoning – vilket var det främsta målet med truppförstärkningarna – är avlägsna. Samtidigt visade mordet på den tidigare pakistanska premiärministern Benazir Bhutto att terrorismen på inget sätt har besegrats. Dessutom har ekonominyheterna i USA de senaste månaderna blivit alltmer negativa. Risken är stor att presidentens efterträdare kommer att få ta över ett land i lågkonjunktur – förutom de flera utrikespolitiska fiaskon som åstadkommits genom en olycklig kombination av ideologisk rigiditet och inkompetens. Året kommer även att bli ensamt för presidenten. Inte bara för att i stort sett alla Bushs närmaste medarbetare har lämnat sina arbeten under det senaste året, utan också för att han i allt högre grad ses som en övergångspresident – och en belastning för det republikanska partiets kandidater. I USA riktas istället uppmärksamheten alltmer mot vem som ska komma att efterträda Bush efter valet i november. Som exempel kan nämnas att landets medier efter mordet på Bhutto var lika intresserade av de främsta presidentkandidaternas reaktioner som regeringens.
Det faktum att alla ledande republikanska kandidater sällan nämner den nuvarande presidenten med namn är bara en indikation på att han blivit alltmer marginaliserad.
För demokraterna framstår istället Bush, som under det senaste året har haft opinionssiffror på runt 32 procent – de sämsta siffrorna någon sittande president haft på över 50 år, som en enkel måltavla för att mobilisera partiets anhängare. Bush hoppas naturligtvis fortfarande på att 2008 ska bli det år som leder till att hans presidentskap inte ska betraktas som ett av de värsta – om inte det värsta – i landets historia. Flera framstående historiker har redan gett Bush den domen. De har då bland annat pekat på den strategiska katastrofen i samband med Irakkriget, att Washingtons internationella anseende som en försvarare av internationella regler och mänskliga rättigheter har slagits i spillror, samt vantolkningen av vetenskapliga fakta rörande den globala uppvärmningen.
För att Bush ska lyckas förbättra sitt betyg krävs framgångar i de utrikespolitiska frågor som han, i egenskap av president i krigstid, satsat sitt anseende på. Bush har att hoppas på att våldet i Irak fortsätter att minska och att de stridande grupperna försonas, ett avgörande framsteg som leder fram till skapandet av en palestinsk stat, eller att Nordkorea överger sina kärnenergiambitioner. Men inget talar i dagsläget för att något av dessa alternativ ska förverkligas. När det gäller Irak så är frågan vad som kommer att ske i landet i samband med att det planerade tillbakadragandet av 30 000 amerikanska soldater i juli, och ytterligare 60 000 soldater i ett senare skede. Truppförstärkningen har dämpat striderna mellan sunniter och shiiter, men risken är att våldet kommer att blossa upp igen när de amerikanska trupperna lämnar landet. Dessutom riskerar nya kriser att uppstå, som hänger samman med “kriget mot terrorismen”, och vilka kan skada Bushs rykte än mer. Mordet på Bhutto kan exempelvis ses som ytterligare ett bevis för att Bushs krig kanske från allra första början var illa planerat. Bushs överföring av pengar och trupper från Afghanistan till Irak direkt efter att talibanerna hade störtats ledde till att kvarvarande talibaner och al-Qaida-anhängare kunde omgruppera sig och få ett starkare inflytande längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Presidentens i stort sett villkorslösa stöd, bland annat i form av mer än tio miljarder dollar i militärt bistånd, till den pakistanske generalen Pervez Musharrafs regim ledde dessutom främst till att de islamistiska partierna stärktes. Förlorare var de mer sekulära, moderata krafter som främst har fått stöd i form av retorik. När det förra sommaren stod klart att talibanerna i Pakistan var på frammarsch samtidigt som Musharrafs folkliga stöd var på upphällningen så försökte den amerikanska regeringen förmå den styrande generalen att ingå en överenskommelse med Bhutto, som då levde i exil. Denna överenskommelse, där fria val ingick, hade troligen resulterat i att Bhutto hade valts fram som premiärminister. Den var, för att citera den tidigare CIA-analytikern Bruce Reidel utformad för att ge Musharrafs regering “en demokratisk fasad”, ge stöd till landets moderata grupper, och stimulera landets armé att samarbeta med USA i kampen mot terrorismen. Men cynismen i denna överenskommelse, tillsammans med USA: s fortsatta stöd för Musharraf – till och med efter att han i höstas införde undantagstillstånd – tvingade Bhutto att dra sig ur. Nu när Bhutto blivit mördad tycks det, vilket flera experter har påpekat, som att Bush återigen står utan en alternativ plan. Tanken på ett sammanfallande kärnvapenbestyckat Pakistan får Irak, eller ett Iran med ett kärnenergiprogram, att framstå som ett mindre problem. Det sista året kan bli mycket tufft för president Bush.
