Tabou, 070108 (IPS) – När Brahima Ouédraogo, en bonde från Burkina Faso, för tre år sedan kom till Tabouregionen i sydvästra Elfenbenskusten i jakt på odlingsbar mark välkomnades han och hans familj varmt av lokalbefolkningen. I dag vill många att nykomlingarna ska ge sig av.
Byborna i Klotou, där Brahima Ouédraogo slog sig ner, är inte längre glada för att Ouédraogo och andra i samma situation kommer till deras by.
– Invandrarna använder våra skogar utan tanke på hållbar miljö. Fortsätter de så här kommer det inte att finnas något kvar av skogen om några år. Det finns ingen mer jord att dela med sig av här, säger Marc Kallé, som bor i Klotou. Ilskan och frustrationen över bristen på odlingsbar jord har under senare år gett upphov till flera konflikter med dödlig utgång i regionen. Flest liv skördades i en sammandrabbning i Tabou år 1999, då bybor ur en av Elfenbenskustens ursprungsbefolkningsgrupper tvingade invandrare från Burkina Faso på flykt och 50 människor fick sätta livet till.
En liknande konflikt uppstod i Duékouéregionen i västra Elfenbenskusten under sommaren 2005, då tio personer dog och omkring 10 000 drevs på flykt.
Under de senaste månaderna har migranter börjat återvända till Tabou och Duékoué, vilket resulterat i att spänningarna än en gång ökar. I Duékoué har dussintals redan dödats, ännu fler har skadats och tusentals tvingats fly igen.
– Den huvudsakliga orsaken till de här konflikterna är bristen på odlingsbar jord, säger Youssouf Omar, som har samordnat en FN-insats i regionen.
Elfenbenskusten har varit delat sedan den misslyckade statskuppen i september 2002 och för närvarande patrullerar FN-styrkor zonen mellan Elfenbenskustens norra del, som kontrolleras av rebeller, och landets södra del, som styrs av regeringen. Genom FN:s livsmedelsprogram WFP och barnfonden Unicef bistår det internationella organet också med humanitärt arbete i utsatta områden.
Och migranterna gör sitt bästa för att dämpa konflikterna.
– Vi ber våra ivorianska bröder att förstå att vi inte har någon mark kvar att bruka hemma. Torkan där är permanent och jorden alltid torr. Det är därför vi flyttar söderut, där det finns bördig jord och regn, säger Issouf Sawadogo, som kommer från Burkina Faso men numera lever i Tabou.
Omkring ett hundratal familjer flyttar till Elfenbenskusten från grannländerna varje år och i dag lever mer än 200 000 västafrikanska migranter i landet, vars totala folkmängd är 18,5 miljoner. Majoriteten av invandrarna försörjer sig på kakao- och spannmålsodling. Enligt Elfenbenskustens miljödepartement minskade området som är skogsbevuxet radikalt mellan åren 1988 och 2005: från tio miljoner hektar till tre miljoner hektar. Fram till 1984 var avskogningstakten omkring 2,5 procent per år, men sedan kakao- och kaffeodlingarna brett ut sig har takten ökat till 11 procent per år.
Skogsexploateringen har varit värst i de norra delarna av landet. Etienne Guéhi, miljöexpert vid University of Abobo Adjamé i Abidjan, menar att den överlevnadskamp som gör att människor hugger ned träd för att göra skogsmark till brukbar jord och odlar samma gröda år efter år – vilket gör det omöjligt för jorden att återhämta sig – förvärrar ökenspridningen. Enligt den lokala, ickestatliga miljöorganisationen Amifor kommer ökenutbredningen att nå också de södra delarna om inte ansträngningarna att nyplantera skog intensifieras och någon sätter stopp för skogsavverkningen.
Brahima Ouédraogo pustar efter en lång dags svettigt arbete ut i den hydda han byggt på kakaofältet i sin nya hemby Klotou.
– Under året som gått har nederbörden varit jämn och produktionen över mina förväntningar. Med kakaon, riset och majsen jag skördat har jag kunnat ge min familj mat på bordet och betala för mina barns skolgång, säger han.
